Jag snubblade över denna artikel, om Anna som fastnat i ett äktenskap och  som inte kom vidare  trots att kärleken tagit slut. Du kan läsa den här.

Jag vet att Anna inte är ensam där ute.  Bostadsmarknaden och de många rörelsehinder som finns ger mycket övrigt att önska, och  leder till personliga hel- eller halvkatastrofer.  Man skulle kunna göra en pratbubbla till en bildserie, där någon i den sedan länge känslomässigt avslutade relationen säger: ” Jag tror jag älskar dig lite till, ungefär till dess att de nybyggda bostäderna runt hörnet är inflyttningsklara, eller kanske till dess jag avancerat upp i bostadskön, darling”.

Problemen på bostadsmarknaden och de kringgärdande diskussionerna tenderar att ha perspektivet samhällsproblem, människor kan inte flytta till arbete och studier, vissa grupper kommer inte ens in. Andra hittar inga alternativ.  Helt korrekt. Men hallå, det är ju faktiskt så att det finns människor som ”drabbas” av detta mycket personligt. Många!

Jag tror att det finns många Annor och hennes manliga motsvarighet som hindras att göra det de egentligen vet är det enda rätta. Jag tror mig också veta att det finns Annor som väntar med att flytta, om det finns barn flera barn i familjen. Fram till dess att de äldre barnen flyttat ut och någotsånär etablerat sig och man kanske bara har ett eller två barn hemma. Annars blir flytten för dyr, om man måste köpa en bostad för fyra/fem personer, så man väntar.

Alla de unga – som bor hemma hos mamma och pappa. Mamma och pappa kan inte flytta, inte downshifta förrän barnen flyttat ur boet. Det kanske blir för sent. Lika bra att bo kvar.

De unga är curlade, säger beteendevetare med bekymmersrynkor, oj vad konstigt, eller? 25 åringen, 30 åringen (herre gud) bor hemma i föräldrahemmet med såväl fungerande tvättmaskin och ett kylskåp som liksom verkar fylla på sig själv.

Och vi talar om bostadsmarknaden som en isolerad ö, så fel, den är många gånger navet till utveckling, en förutsättning för att vi rakryggade ska kunna säga att vi bor i ett utvecklat, demokratiskt land.

Jag sitter inte inne med lösningen, men jag efterlyser en bredare debatt, där vi pratar bland annat om Anna och hennes systrar, bröder och barn, och framför allt är jag bekymrad.

Claudia