Det händer ibland att jag får rollen som ciceron på bostadsmarknaden.  Ibland bara i samtal men också rent fysiskt. En ung person i min närhet, som jag endast känner lite grann via mina vuxna barn frågar om jag kan hjälpa till  och visa  hur att gå till väga  för att nå drömmen om en helt egen bostad  Och just denna grupp ömmar jag lite extra för, så vi stämmer träff.

Vi  kollar på bostäder tillsammans gör en sökning på hela Stockholms län, bostadsrätter.  Visar hur man gör. Marknaden funkar så här. Lånelöfte gör du så här etc.

Mycket riktigt är det billigast allra längst ut. Den unga har prioriterat att spara till kontantinsats och har därför inte hunnit spara till körkort också. Har inte möjlighet att låna av varken släkt eller vänner.  Inte fått napp på någon förstahandslya att hyra  vilket egentligen är drömmen just nu. Innan man vet vad man vill göra med sitt liv, den unga personens kloka uttryck, och vi pratar om realiserbara drömmar som att åka till Norge en tid för att jobba och spara mera pengar,  eller börja plugga i Linköping. Svårt dock att få ett förstahandskontrakt ens med kötid, och lika svårt på andrahandsmarknaden, ingen tillsvidareanställning.  Det behöver jag inte berätta för den unga, det har personen själv blivit varse.

Målmedvetet sparat, unnat sig noll. Vilket föredöme som sitter här bredvid mig tänker jag. Verkar fortfarande optimistisk, men jag tycker mig märka en liten underton av uppgivenhet. Frustration kanske.

Går igenom hela ekonomin 6 månader tillbaka. Inkomst, utgift, sparkvot. Den unga personen har koll på precis allt. Och jag baxnar när jag ser vad som sparats. På den lönen? Guldstjärna.

Vi googlar bostäder. Ratar de allra längst ut. Räknar. Räknar igen. Det kan gå. Restiden är ett bekymmer, oklara arbetstider och ibland skift. Kollar SL. Nej, en efter en går de bort.

Hittar en bostad som kan funka. En etta på 21 kvadratmeter, utgångspriset är 1 miljon.  Optimalt planlöst! Jag delar nu den unga personens uppgivenhet och frustration fast på ett annorlunda vis. På vilket sätt är bostaden vi tittar på  optimalt planlöst? För att så fort man kommer in så tar den slut, eller för att köket ligger så himla tätt inpå badrummet? Eller är det kanske för att kyl och frys ligger precis intill en garderob. Måste vara för att det bara är ett enda fönster.

Nu ser inte den unga vad jag ser. Det finns inte utrymme för att kritiskt granska, desperationen och viljan att ha något alldeles eget som ju varit målet och som kostat många försakelser grusar det kritiska. Det kan gå.

Vilken annan målgrupp skulle ens titta på en 21 kvadratmeter avlång skrubb som marknadsförs som optimalt planlöst? Jag blir både ledsen och beklämd.

Det känns som att det ibland smyger sig in något fult i diskussionen om de unga på bostadsmarknaden.  De är curlade, dricker för mycket latte, har för höga krav och förväntningar.  Här sitter jag med en person som gjort det omöjliga. På liten och ojämn inkomst sparat och gnetat så vilken privatekonom som helst skulle jubla. Vi får se hur det går. Än så länge ingen första bostad. Alla ettor har skjutit iväg i pris. Men kanske kan det finnas hopp på visningen av den etta som inte är helt optimalt planlöst?  Dubbelsuck.

Claudia