I dag deltar jag som en av huvudtalarna på seminariet ”Älskade hatade ränteavdrag”. Seminariet tar upp frågan om ränteavdragen bör sänkas/slopas och konsekvenserna om så skulle ske. Mitt budskap är att debatten och analysen om ränteavdragens vara eller inte vara måste breddas, att flera av de motiv som framförts för att justera eller helt slopa ränteavdragen är dåligt underbyggda och att viktiga aspekter helt ignoreras. Nedan utvecklar jag dessa argument.

Argument i debatten för reducerade eller slopade ränteavdrag

Ränteavdragen ger, lite förenklat och för de flesta, en skattereduktion på 30 procent av ränteutgifterna. I debatten har tre argument anförts för att minska ränteavdragen:

1. Hushållens bolåneskulder har ökat kraftigt. Det anser Finansinspektionen och Riksbanken är en stor risk för svensk ekonomi. Båda myndigheterna har – även ackompanjerade av en rad internationella organisationer – därför föreslagit att ränteavdragen bör ses över. Riksbankschefen menar att ränteavdragen bör slopas omgående och att det skulle ha små effekter vid dagens låga räntor.
2. Den gamla fastighetsskatten ersattes 2008 med en takad kommunal fastighetsavgift som trots namnet är en skatt och som i år maximalt uppgår till 8 349 kr. För hus med relativt sett höga taxeringsvärden understiger avgiften markant den gamla fastighetsskatten. Det har tillsammans med oförändrade ränteavdrag skapat en snedvridning i skattesystemet som ger incitament till skuldsättning, blåser upp bostadspriserna, gynnar ägda bostäder framför hyrda, många höginkomsttagare samt vissa regioner samt ger överinvesteringar i framförallt småhus.
3. Vid en mer normal räntenivå kommer ränteavdragen kraftigt överstiga inkomsterna från fastighetsavgiften och utgöra en offentligfinansiell belastning.

Framlagt på detta sätt ser ”caset” för reducerade eller slopade ränteavdrag kanske solklart ut. Låt oss dock nagelfara dessa argument:

Det finns inga finansiella stabilitetsskäl för att slopa ränteavdragen

Låt oss börja med argument 1: Riksbanken hänvisar till ”tidigare erfarenheter” som de menar visar att hushåll med höga bolån drar ned på sin konsumtion kraftigt i en lågkonjunktur, vilket förvärrar lågkonjunkturen. Det är också Finansinspektionen motiv till amorteringskravet. Forskningen visar dock att högt skuldsatta hushåll som inte i hög grad belånat sina bostäder för rena konsumtionsändamål, inte drar ned sin konsumtion mer än lågt skuldsatta hushåll vid en lågkonjunktur. Statistik över hushållens sparande och konsumtion visar att svenska hushåll inte har belånat sina bostäder för konsumtion i den omfattning att det skulle utgöra en stor makroekonomisk risk. Det visar också en nyligen gjord enkätundersökning av SBAB.

Om detta skrev jag och professorerna Harry Flam, Lars EO Svensson och John Hassler nyligen en debattartikel i Dagens Nyheter som riksbankschefen i en intervju med Svenska dagbladet avfärdade som ”teoretiserande”.

När det gäller den slopade fastighetskattens effekt på bostadspriserna är det viktigt att påpeka att den har gett en engångshöjning av prisnivån i vissa områden men som inte blåser på prisökningarna framöver. Det vill säga den bidrar inte till ökad tillväxt i bostadspriserna.

Riksbankschefen har med hänvisning till det låga ränteläget också sagt att ränteavdragen utan problem bör kunna slopas över en natt. Han bortser då från att bostadspriserna idag bestäms av vad som är en normalränta och att ränteavdragen då givetvis har betydligt större betydelse. Ett snabbt slopande av ränteavdragen skulle tvärtom kunna utlösa just det problem som åtgärden är tänkt att förhindra. En tumregel från ekonomisk teori är att bostadspriserna faller med 1 procent för varje procentenhets sänkning av ränteavdragen. Ett slopande av ränteavdragen från en dag till en annan skulle således kunna leda till ett bostadsprisfall på hela 30 procent, vilket dessutom skulle öka belåningsgraden kraftigt i hela bostadsstocken. Av det reala bostadsprisfallet på 30 procent i samband med 1990-talskrisen kunde halva eller nästan hela prisfallet – beroende på vilka dynamiska effekter som antogs –  i efterhand förklaras av skatteomläggningen åren innan då ränteavdragen gjordes mindre generösa och fastighetsbeskattningen samt momsen skärptes.

Teoretiserande eller inte. Själv menar jag att det är centralt att våra myndigheter med ansvar för finansiell stabilitet inte helt ignorerar viktiga forskningsresultat. Eller åtminstone förklarar varför de anser att de inte är av relevans för en saklig och nyanserad analys och debatt om riskerna med hushållens skulder. Dessutom finns det andra faktorer än riskerna med hushållens skulder som rimligen bör vägas in i en analys av ränteavdragens vara eller inte vara, vilket leder mig in på argument 2.

Viktigt att väga in skattestrukturella- och fördelningspolitiska aspekter

Hur ska man då se på argument 2? Utan tvekan har de som redan ägde en bostad då den gamla fastighetsskatten slopades och ersattes med den takade fastighetsavgiften och vars taxeringsvärden var relativt sett höga, tjänat på skatteomläggningen. Detta dels genom en lägre årlig skatt på boendet, dels genom att värdet på deras bostäder rimligen ökade vid skatteomläggningen. Den lägre skatten innebär att en köpare kan betala mer för bostaden än tidigare utan att månadskostnaden går upp. Det bör rimligen ha drivit upp värdet på dessa fastigheter. Om skattesänkningen på detta sätt ”kapitaliserats” till hundra procent i bostadspriserna har de som köper en bostad efter skatteomläggningen gjordes dock inte tjänat något på den oavsett vilken inkomstgrupp man tillhör eller var i landet man bor. Även om kapitaliseringseffekten i praktiken inte skulle vara hundra procent, måste den vägas in.

På samma sätt som borttagandet av den gamla fastighetsskatten rimligen har ökat bostadspriserna i vissa områden, bör ett slopande av ränteavdragen leda till sjunkande bostadspriser. Vid hundra procents kapitalisering av slopade ränteavdrag i bostadspriserna skulle inte månadskostnaden påverkas alls för de som köper en bostad efter reformen. Det skulle bara leda till en minskad förmögenhet för de som redan köpt en bostad oavsett var i landet den ligger.

Vid kreditprövningen tar dessutom banker hänsyn till att bolånetagaren ska kunna klara en betydligt högre ränta än den som råder vid ansökningstillfället. Då spelar ränteavdragen stor roll oavsett om räntorna för tillfället är låga. Beräkningar som SBAB gjorde förra året visar att många av SBAB:s kunder som beviljats lån inte hade fått dessa om inte ränteavdragen hade funnits och att det skulle drabba ensamlåntagare (många frånskilda) och unga särskilt hårt. Även om det antas att de slopade ränteavdragen helt skulle kapitaliseras i sjunkande bostadspriser, skulle omläggningen slå hårdast mot just dessa grupper. De grupper som har mer eget kapital att stoppa in i bostaden skulle påverkas i mindre omfattning.

Det stämmer att skatteomläggningen 2008 – isolerat sett – skapat en snedvridning i skattesystemet som gynnat ägt boende framför hyrt, framförallt småhus. Investeringarna i småhus har dock inte ökat relativt de andra upplåtelseformerna efter slopandet av fastighetsskatten – de har istället minskat kraftigt – så någon överinvestering i småhus har knappast skett efter skatteomläggningen.

Som professor Mats Persson visat skulle ett slopande av ränteavdragen däremot öppna upp för andra snedvridningar och skatteplanering, till exempel genom att bostadslån ges ut i form av ”räntefria” obligationslån där förlustavdrag utnyttjas i kapitalinkomstbeskattningen och som ger samma effekt som ränteavdragen. Enda sättet att undkomma dessa problem är att slopa ränteavdragen helt inom kapitalinkomst- och företagsbeskattningen – rimligt?

Dessutom bidrar hyresregleringen till en subvention även för boende i hyresrätter i attraktiva lägen som i så fall också rimligen borde vägas in i en samlad analys kring olika regelverks betydelse för boendekostnaderna i olika boendeformer.

De offentlig-finansiella effekterna av höjd räntenivå överdrivs

Så till sist till det offentlig-finansiella argumentet: När fastighetsskatten ersattes med den takade kommunala fastighetsavgiften uppstod ett skattebortfall. Men vad som tycks glömmas bort i debatten idag, finansierades underskottet med en höjning av kapitalvinstskatten från 20 till 22 procent, en justering av uppskovsmöjligheten och räntebeläggning av uppskoven. Intäkterna från den kommunala fastighetsavgift hushållen betalar är idag ungefär lika stora som hushållens ränteavdrag hänförliga till bostadslån.

En återgång till ett högre ränteläge än idag skulle förvisso leda till ökade ränteavdrag i förhållande till intäkterna från den kommunala fastighetsavgiften. Men som Konjunkturinstitutet har visat har en ränteuppgång en försumbar effekt på den offentliga sektorns samlade finanser. Det beror på att ränteuppgången leder till att skatteinkomsterna ökar i andra delar av skattesystemet. Vad som är ett normalt ränteläge kan också diskuteras sett till att det finns en hel del forskning som talar för att den normala räntan har sjunkit betydligt över tid.

Sammanfattande slutsatser och ett tentativt reformförslag

En analys av ränteavdragens vara eller inte vara måste sammanfattningsvis ske utifrån en betydligt bredare ansats än vad som görs idag. Det torde vara helt centralt för ett välunderbyggt politiskt beslutsunderlag. Det finns inga påvisbara finansiella stabilitets- eller bärande skattestrukturella skäl till att slopa ränteavdragen. Huruvida det finns fördelnings- eller offentligfinansiella skäl är däremot en politisk värderings- och prioriteringsfråga där de aspekter jag tagit upp ovan rimligen också bör vägas in.

Mats Persson föreslår att den gamla fastighetsskatten bör återinföras istället för att slopa ränteavdragen men noterar samtidigt de stora politiska bekymren med den gamla utformningen av skatten (något jag också skrivit några ord om i Fastighetsnytt). Efter att ha jobbat några år med den gamla fastighetsskatten och på nära håll sett just de stora  politiska problem den gav upphov till, tror jag att det skulle vara mycket svårt att återinföra den – detta även om skattesatsen rimligen i så fall borde vara betydligt lägre sett till den idag lägre normalräntan.

Följande reform utformad med viss pragmatism och där både vissa fördelningspolitiska, skattestrukturella och offentlig-finansiella aspekter vägs in, kan möjligen vara värd att pröva:

1. Differentiera den kommunala fastighetsavgiften regionalt och höj taket för avgiften något i områden med högst taxeringsvärden. Man kan tänka sig flera olika klasser för taket för avgiften.
2. Sänk taket för när maximala ränteavdrag får göras.
3. Slopa ränteavdragen helt för konsumtionslån. Dessa står enligt Finansinspektionen för hälften av hushållens totala skuldbetalningar (räntor plus amorteringar). Vilka skäl finns för staten att subventionera konsumtionslån?

Robert Boije

Chefsekonom på SBAB och doktor i nationalekonomi

Anm. En variant och något kortare version av denna text publicerades ursprungligen på Realtids debattsida den 12 februari 2020: Påvisbara skäl till att slopa ränteavdragen saknas. Den längre versionen är publicerad här på SBAB:s blogg med Realtids godkännande.