Boulebana och klätterväg

Boulebana och klätterväg

Jag medverkade i veckan på Seniorvärldskonferensen  i Göteborg. Mycket intressanta ämnen togs upp under temat äldre och deras boendesituation.

När jag väl skulle upp på scenen och prata hade det mesta redan sagt. Det kan vara en nackdel med att ha sin talarpunkt sent, risken är överhängande att man står där och konstaterar en massa saker som redan sagts inte bara en utan flera gånger, som en annan papegoja. Jag fick stuva om i mitt anförande som istället blev en summering med reflektioner över vad som redan sagts under dagen.

För det första- vem definierar gruppen äldre, är det vi (dom) själva? Som begrepp är det konstigt, det finns alltid någon som är äldre än någon annan. Är man äldre när man är 50?60 ? 70? Mätt i relation till andra så är ju tvåtimmarsbebisen äldre än den som nyss fötts.   Är det kanske vid 65 – 67 år som vi är äldre, när vi går i pension och livet tar sig en annan inriktning?

I takt med att sjukvården förbättras och livsstilen ändras till det bättre så menar en del forskare att många av de flickor som föds idag kommer att passera 100 år.

När vi väl benat ut det här med ålder  kan vi fråga oss vem det är som bestämt att alla inom en viss kategori ska vilja bo precis som alla andra i samma åldergrupp. Vad hände med individualismen liksom? Vem har bestämt att den som flyttar efter pensioneringen nödvändigtvis vill bo i flerfamiljshus? Jag har skrivit om det förr, i takt med att vi inte längre pratar bostäder utifrån facilitet gör vi det utifrån något annat- identitet. Vi vill visa vem vi är och andra betraktar oss kanske genom linsen av var vi bor och hur vi valt att inreda vårt hem. Men inte de äldre eller?

Jag skulle vilja se en större variation med fler bostadsalternativ för gruppen som inte längre behöver arbeta. Parhus kanske, radhus i hästskoform  med prunkande innergård och klättervägg bredvid boulebanan.  Attefallshus på rad, eller seniorbostäder på taket till befintligt hus?

Om man tillskriver gruppen äldre en evig ungdom blir det kanske lättare, klart att för vissa sätter den fysiska formen begränsningar, men det är ju lätt avhjälpt med dagens byggregler.

Jag brukar tänka på att  egentligen är ju boende för de som inte längre arbetar att likställa med ungdomsbostäder i viss mån. Eller tillspetsat: som en ungdomsgård för äldre! Och till skillnad från alla andra grupper behöver inte denna grupp varken gå till arbete eller definiera sin person utifrån  sitt arbete.

Jag har också reflekterat över att dialogen ibland lyfts fram, vi har frågat människor hur det faktiskt vill bo, själva poängterandet vittnar om att det är något märkvärdigt. I  min värld är det regel nummer 1, fråga, fråga , fråga, så kommer vi kanske närmare till att utforma bostäder som gruppen äldre faktiskt efterfrågar. För det är de verkligen värda!

 

Nästa:
Förra:
Denna artikel är skriven av

Claudia är boendeekonom här på SBAB och bloggar om bostadsfrågor och bostadsmarknaden.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

twenty + 20 =