För väldigt länge sedan, många år tillbaka, hörde jag en radiointervju med en kvinna som valt att skala bort många saker i sitt liv. Hon hade endast ett fåtal saker i sitt hem, så där lagom luftigt. På frågan om varför svarade hon att hon ville vara förberedd ifall någon erbjöd henne ett jobb i London, New York eller på annan ort.  Och det kunde ju ske med kort varsel. Då ville hon inte sitta fast i en massa saker som ett hinder för att kunna ta drömjobbet på annan ort. Om hon verkligen hade sökt ett arbete utomlands eller hade ett yrke som passade för det, framkom aldrig för oss som lyssnade.  Det blev lite sekundärt i sammanhanget. Alltså, vilken bra inställning!  Och det är nu jag hemskt gärna skulle vilja säga att efter den intervjun har jag levt efter samma devis. Nej så blev det inte. Jag hade blivit nödd och tvungen att, om inte tacka nej, åtminstone försena ett snabbt jobberbjudande i New York.

Jag har verkligen fått reflektera över detta på nära håll. Vi har nämligen nyligen flyttat.

Vi har bott länge i vårt radhus. Fem personer, ibland fler, ibland färre. Minnen av tappade mjölktänder, tonårsrevolter och härliga middagar fanns där i huset. Men det gick bra att skilja på dåtid och nutid och framtid. Jag menar det inte var så vemodigt som jag hade trott att lämna. Det jobbiga kom i form av något helt annat.

Två av tre barn har haft eget hushåll och kommit hem igen, för att flytta ut igen, komma hem, flytta ut och så vidare. Nu i deras nya, lite finare hem platsar inte allt som tidigare var OK. Under uppbyggnadsfasen av ett första hem finns en högre toleransnivå för kvalitet (eller bristen på densamma?) så att säga. Nu befann sig mycket av det ratade hos oss. Vi hanterade i själva verket fem personers prylar och fyra personers hushållstjofräs.  Vi upplevde själva där i förrådet en viss häpnad och ibland bestörtning- hade vi verkligen det här i vårt hem för länge sen?  Det hade vi visst. Och tyckte dessutom att det var snyggt då. Jag är i allra högsta grad medskyldig.

Långt inne i förrådet hittade vi kartongen med min gamla farmors väggur som aldrig hängt uppe på någon av våra väggar, någonsin. Men ändå, ett minne av farmor, med nyckel till urtavlan och med krusiduller av guld och allt det där. Farmor liksom. Den fick åka till en auktionsfirma. Någon annan kommer att ha glädje av den.  Farmor är borta sedan länge och jag kan inte hitta en tillräckligt bra anledning att behålla den.  För att fortsätta ha den invirad i en handduk i en kartong i ett nytt förråd håller inte.

Många gånger, tror jag, blandar vi ihop minnen och sentimentalitet med det materiella. Mina minnesbilder av farmor förändras inte av att någon annan nu faktiskt får glädje av hennes väggur. Och minnena falnar inte snabbare bara för att vi inte längre äger radhuset. Foton och brev däremot, från levande och döda, dom behåller jag.

När vi tog hand om bohaget efter en nästan 100 år gammal släkting för ett par år sedan slogs jag av en sak. Hon, som vuxit upp under fattigdom och mödor, hade vårdat sina saker väl. Femtiotalsprylarna var i nyskick, dammsugaren putsad och tömd.  Och här står vi nu, uppvuxna i en annan tid, och jag skäms över allt jag tror att jag behöver, och över alla saker jag inte vårdar på det sätt hon gjorde.  Hon hade förvisso mer tid att ta hand om dem och kvaliteten kanske var bättre, men ändå. Tänker också på hur lätt det är att snärja in sig i det materiella. Man vet, men orkar kanske inte riktigt. Och alltid när man läser om någon som gjort en förändring, den där man vet att man kanske borde göra, är den så dramatisk. Anna har sålt allt och bor i en liten husbil. Henning har inte handlat något alls på fem år. Den frihet de säger sig känna, lättnaden över att inte ha så många saker, den smittar av sig genom tidningssidorna. Det blir för avlägset, för apart.

Jag tror faktiskt att vissa avstår från att flytta för att de har just för många saker. Det behöver ju inte vara till ett drömjobb utomlands, utan bara till en annan bostad som passar ens behov bättre. Men så känner man sig kanske fjättrad vid alla saker som belamrar hemmet.  Och man skjuter upp flytten. Om man inte rensar själv överlåter man åt någon annan att göra jobbet. Skämskudde! Om inte annat kan just det vara en drivkraft för att rensa ut på egen hand. Så att man slipper visa allt jox man har för någon annan. När vi rensade ut hemma hörde jag en del förbipasserande grannar säga; det där skulle vi också göra. En farbror längre ned på gatan sa bara usch när han passerade.  Flera gånger sa han usch. Till slut frågade jag vad han menade, Usch, det där påminner mig om alla saker jag har. Som jag borde ta tag i att rensa ut.

Saker man fått och ärvt av bortgångna kan vara svåra att säga adjö till. Ställ dig frågan- har du använt det och kommer du att använda det? Om inte, överväg att låta någon annan få njuta av det du har, till exempel ett guldfärgat väggur. Jag jobbade efter regeln funkar det och är i hyfsat skick, sälj eller ge bort. På så sätt har nu ett gammalt bokskåp fått nytt liv hos en familj i Skärholmen, i vår gamla kökssoffa sitter kanske just nu en liten barnfamilj och äter.  Och våra barn serverar nya maträtter på vårt gamla porslin. Det kan vara svårt att fatta besluten, sälja, ge bort och kasta. Förbered dig på att det kan ta tid. Ta en sak i taget, du behöver inte ta alla beslut om allt på en och samma gång, och nej man behöver inte göra som Anna med flera och sälja varenda pinal.

Gallra hårt. Sen kan du gå igenom sakerna en gång till och gallra igen.  Ja det är helt based on  a true story!

Lycka till! Claudia