Så fort Stina gick ut skolan fick hon en tjänst som trainee på ett stort företag i huvudstaden, hon tvekade inte en sekund att tacka ja. Och hon hade att välja mellan att hyra en bostad till en rimlig hyra eller att köpa en första bostadsrätt. Efter en del funderande valde hon en billig hyra under tiden som hon kände efter hur det var att arbeta på det stora företaget.  Det kändes bra och hon tackade ja till att arbeta vidare. Då köpte hon en bostad, under tiden som hon arbetat och bott billigt hade hon kunnat spara ihop till kontantinsatsen.

I det lilla kompisgänget fanns alla varianter av bostadslösningar, men alla hade de gemensamt att de flyttade hemifrån efter gymnasiet ungefär. Och ja, deras föräldrar verkade välja att flytta i samband med att barnen flyttade ut.

Hon hade hela tiden bra kontakt med sina föräldrar som bodde i det gamla radhuset. Så fort Stina flyttat hemifrån valde föräldrarna att sälja radhuset och köpa en bostadsrätt närmare city. Sen skilde sig föräldrarna några år senare, de sålde den gemensamma bostadsrätten, pappan fick en hyresrätt och mamman bosatte sig med sin nya kärlek i en nyinköpt enplansvilla.

Mormor, sedan länge änka, valde att bosätta sig i ett boende anpassat för äldre. Här fanns boulebana, klättervägg och en massa andra människor i samma ålder. Bostäderna var väldigt olika varandra och i samma område fanns det både parhus och enplansvillor att välja på, men mormor valde en bekväm lägenhet.

Stina och hennes vänner hörde om människor som förr i tiden faktiskt fått tacka nej till ett arbete, till och med studier och traineeplatser för att det var så svårt att få en bostad. Det gick historier som var ganska svåra att begripa och konsekvenser ännu svårare att sätta sig in i för de unga vännerna.  De hörde om människor som förr bodde hemma tills de passerat 25 årsåldern!  De ville heller inte tro att det var sant att många livsavgörande situationer i livet, inte bara ledsamma sådana faktiskt blev lidande på grund av bostadssituationen.
Pfff  allvarligt, skjuta på en skilsmässa på grund av bostadssituationen, stackars människor, sa Stina.
Och mormor, jo, hon kunde faktiskt bekräfta att man en gång i tiden trodde att alla i hennes ålder ville bo precis likadant, och dessutom att alla bostäder som byggdes var anpassade för rullstol.
Men sa Stina, som att alla med rullstol kunde bo i alla lägenheter?
– Satt alla i rullstol menar du mormor?
– Nä.