Att bostadsfrågor är ett hett ämne är ingen nyhet. Ibland när jag i sociala sammanhang nämner att jag arbetar som boendeekonom brukar samtalsämnena sällan tryta. Kanske blir det precis samma sak för den som arbetar med inredning som får frågor om kommande heta inrednings trender, och för sjuksköterskan som sannolikt får frågor om eksem och huskurer.

Bostäder och dess effekt på människor är intressant, jag har dock noterat ett visst skifte i samtalen, det är inte längre lika stort fokus på den egna bostadssituationen.  Nu har vi i stort sett lämnat frågorna om värdet av att renovera, ska det där gamla rutiga golvet bytas ut innan en försäljning och kommer det att påverka priset, till frågor om när det är bäst att sälja, och när kan man göra klipp som köpare.
Nu på andra sidan 50 strecket har jag noterat en skillnad. Och frågorna handlar mer om hur föräldrarna ska kunna få ut barnen ur boet. Inte sällan hamnar diskussionen i om var föräldern ska köpa bostad till sitt barn rent geografiskt.  Som vore det en självklarhet.

Och jag tänker, när bostadssituationen för de yngsta blivit svårare hittar föräldrarna som kan en utväg. De verkliga effekterna av hur mycket svårare det faktiskt blivit för våra unga syns därför inte i sin fulla utsträckning, föräldrarna som kan curlar in dem på rätt ställe. Och beslutsfattare som kan förändra ser inte de fulla konsekvenserna av att unga inte kommer ut boet i tid. Och jag tror att det finns ett egoistiskt stråk i det, genom att aktivt vara med och hjälpa till har föräldern koll på var barnet (även om det är vuxet) hamnar. Och inte minst ges det en möjlighet att realisera den egna flytten för föräldern.

Det jag också reflekterar över är att de allra flesta inte ens kopplar samman diskussionen om var bäst att köpa bostad till barnen med en havererad bostadspolitik och ett utbrett curlande. Det är ingen nyhet att försöka hjälpa sina barn till det bättre, oavsett vad det handlar om. Men det nya för mig ligger i att det blivit en självklarhet att stötta ekonomiskt. Som att det är så det ska vara för alla.  Och jag tänker på de unga vars föräldrar inte har den ekonomiska möjligheten, att det blir segregerande beroende på var du bor, vilka ekonomiska möjligheter du har samt faktiskt också det  antal barn du har.  Det handlar inte längre, vad det verkar, om du ska hjälpa till, utan mer om på vilket sätt. Och det finns inte utrymme att välja att inte hjälpa om man kan, det är konstigt. På gränsen till svekfullt. Det kan till och med handla om en sämre förälder faktiskt.

Jag tänker också på den diskussion som pågår och som böljar fram och tillbaka om att det finns en curlad generation som har svårt att ta ansvar och bli vuxna på riktigt.  Och jag känner en djup oro inför framtiden och det jag ser som orsak och verkan för de drabbade i en riktig dokusåpa som sker här och nu. En såpa med många återstående och dramatiska avsnitt som innehåller både frustration, ledsamhet och uppgivenhet hos alla inblandade förutom för de (beslutsfattare) med möjlighet att påverka dramaturgin och utvecklingen.