I somras medverkade jag på en rad seminarier som hade lite olika fokus men alla med det gemensamt att det handlade om bostäder.  Ibland blev det heta diskussioner och andra gånger tog det sig inte riktigt.

Nu har en hel sommar gått och jag kan formulera det jag då både kände och tyckte men som jag inte riktigt kunde formulera. Men nu kan jag det.

På samma scen som företrädare för de yngre, och ibland för studenter, fanns det en illa dold irritation mot oss lite äldre, från de yngre. En känsla av att det faktiskt inte spelade någon roll vad jag sa i någon fråga för jag har bara åkt räkmacka, jag har ingen aning om hur bostadsmarknaden fungerar, för den har blivit så mycket värre för dagens unga. Ingen känsla av att det faktiskt handlar om att alla på ett eller annat sätt blir drabbade. Nä, det var ett vi och ni resonemang som genomsyrade debatten.

Och i ett annat sammanhang var jag i en konstellation med representanter för de unga i politiken, som opolitisk. Det var ert fel, ni sabbade allt, vi har fått skrapa ihop spillrorna av era felsteg och nu ska vi få se på andra bullar, ska du säga, jag var här först och dessutom tog du min spade (det sista var det ju ingen som sa men det var så jag uppfattade det).  Ni och vi var påtagligt.

Ska tidigare generationer bli utvisade eller bänkade från diskussionen för att de vuxit upp i ett marknadsläge som såg annorlunda ut, undrar jag.  Och ska vi fortsätta med detta eviga skuldbeläggande över vems fel det är för att vi nu har den situation vi har på bostadsmarknaden. Det kan vara så att just denna låsning, mellan politiska ideologier och generationer i allra högsta grad bidrar till att det ser ut som det gör på bostadsmarknaden.

Det är dags att skippa ni och vi synsättet och gå framåt med ett VI tänk.

Hälsningar Claudia Wörmann