Det här med boendet både förenar och drar isär oss tror jag. Till skillnad från många andra ämnen som snuddar vid privatekonomi så är det som rör bostaden Ok mark utan allt för många minor att trampa på. Vi kan hamna i diskussioner om priset på bostaden när den köptes, det tenderar att nämnas om personen köpt för mycket länge sedan till ett lågt pris i jämförelse med dagspriset.
Och om någon som sålt till rekordpris, andra kanske delar med sig information om räntan de fått.  Vi färdas där i en slags gemenskap, vi som är inne, och delar frikostigt med oss av information, tips och erfarenheter, bygger kanske starkare band med varandra.  Det kan ibland finnas stråk av skrytsamhet i det hela, som att allt, precis allt som lett fram till att bostaden som man för länge sedan köpt nu stigit i värde är dess innehavares förtjänst.

Det där som skaver och gnisslar, som kanske inte var eller fortfarande inte är helt bra glöms ofta bort.  Det där polerade, de goda historierna och alla de sämre som liksom inte finns, är inget unikt för bostadsmarknaden och dess konsumenter. Det finns lite här och var.

Och det är fascinerande att vi rör oss så fritt i den där bostadsdiskussionen, när vi har så svårt för att prata lön till exempel. Jaha du bor här, då måste du tjäna mycket pengar, hur mycket tjänar du? Det funkar liksom inte.

Alla som av olika anledningar ännu inte kunnat etablera sig på den marknad som står i så stort fokus, som så hett diskuteras måste känna sig utanför på fler än ett sätt.

Denna inledning får nu gå över till en berättelse, based on a true story.  Ett exempel på  hur gärna den som står utanför vill in.  Alla personer är avidentifierade av hänsyn till de inblandade.

X i övre 20 årsåldern hade hela huset för sig själv i en puttrig förort till en av landets största städer. Hela stora familjen, inklusive ett par syskon och föräldrarna var utspridda i Sverige.  Denna sköna sommarkväll, ni kommer ihåg känslan, kvällen övergår i natt och de inblandade vill liksom inte att det ska ta slut.
Några följer med X hem, på lite eftersnack, och lite mer fest.  Nya bekantskaper som aldrig satt sin fot i huset förr. Pinsamt tyckte X. Att bo med mamma och pappa och alla syskon liksom.

Här bor jag!
Vafan, ett helt hus! Här började X inse det orimliga i att äga ett helt hus och svarade: i ett kollektiv, vi bor i kollektiv.
Aha, soft, smart drag.

På morgonen dök ett syskon upp. Nu började det ju bli lite jobbigt, om syskonet skulle försäga sig. Instruktioner i korthet: vi är inte syskon, detta är ett kollektiv och du och jag är inte släkt.

Du kan till och med sätta dina syskon i pant för att få tillträde till den där bostadsmarknaden, vad det verkar. Jag har full förståelse för den vita lögnen.

Hälsningar

Claudia