Jag har i min roll som boendeekonom under den senaste tiden medverkat extra mycket  i en rad olika seminarier och arrangerade diskussioner. Det är intressanta diskussioner, men jag blir också lite resignerad.  Och nu ikläder jag mig kanske mer än vanligt rollen som helt fristående boendeekonom. Det diskuteras hur bostadsmarknaden ska utformas framöver och om vi kort uppehåller oss vid nuvarande situation som framför allt infunnit sig i tillväxtregioner hör ni min ljudliga suck i det som diskuteras (svårt att sälja och sjunkande priser).  Vems är felet? Arkitekten tycker att det som byggt är fult och riktar kritik till både kommun och byggherre. Den om står utanför knackar febrilt på dörren men vägras inträde. Det är ditt fel säger hon från banken när hon pratar med politikern. Politikern blir kränkt och tilltalar kommuntjänstemannen med barsk röst; det är ditt fel. Så dyker en bostadsforskare upp och säger att människor blir deprimerade av det som byggts, och får medhåll av arkitekten. Och arkitekten skyller på bostadsproducenten, osv. Nu är tonerna så höga så ingen hör den som fortsatt står och knackar på.

Jag tror att för att komma vidare och till rätta med en hel del problem på bostadsmarknaden och trampa nya spår, då de gamla helt uppenbart inte fungerade, behöver alla ägna sig åt lite självkritik. Om alla skyller på varandra lär inget hända annat än att det blir låsta positioner och människor som vill byta boende eller komma in på bostadsmarknaden kommer än mer i kläm. Det handlar inte om en magisk kraft i ett imaginärt trollspö, bara vifta lite så löser det sig. Alla måste bidra. Och tänka efter. Lite självkritik är alltid klädsamt.

En annan reflektion är den att diskussioner om bostadsmarknadens möjligheter och utmaningar samlar en ganska homogen grupp, både talare och åhörare. Och när arkitekten och bostadsforskaren pratar om att det är oerhört viktigt att se grönska utanför fönstret, att det finns liv mellan husen och att utformningen tilltalar det estetiska kan jag inte annat än undra hur diskussionerna hade förts i en mindre homogen grupp. Där de som står utanför bostadsmarknaden finns representerade. Allt detta teoretiserande kring bostadsmarknaden är inte helt riskfritt. De som står utanför och knackar på kommer sällan till tals i debatten i media. Få för än mindre hör deras röst.

Jag har en släkting som är jätteglad över sitt eget boende, i andra hand, långtidskontrakt för nästan 7000 kronor i månaden i en närförort till Stockholm. Jag kan inte förklara hans boende på annat sätt än ett litet skjul på 18 kvadratmeter, som inhyser både kök, vardagsrum och sovrum. Hela huset luktar exotiska kryddor – det vet jag från säker källa då han tar hem sin tvätt och tvättar.

På frågan om det är viktigt med ett träd utanför fönstret och om han funderat något kring det estetiska tilltalet hade han nog sett ut som en fågelholk, kanske knappt förstått frågan. Men fråga honom och hans kompisar i liknande situation, de som hyr i andra hand under dåliga förhållanden till höga priser av någon som redan är inne på bostadsmarknaden, om de hellre vill ha något helt eget så är det rungande svaret JA! Om vi ställer det på sin spets så blir kravlistan attans så mycket längre för alla som redan är inne på bostadsmarknaden, för den stora gruppen som står utanför handlar det om en enda sak, en egen bostad, förstahandskontrakt eller ägd. Och vi som redan är inne fortsätter vår diskussion inför och i en homogen grupp.

Jag tror att det är viktigt att kartlägga, så gott det går, den fulla vidden av problemen. Och bjuda in de som står utanför.  Skjul-boendet för 7 000 per månad inklusive doften av exotiska kryddor syns inte i någon statistik. Jag tror att om vi verkligen vinnlade oss om att kartlägga hur det verkligen ser ut på bostadsmarknaden framför allt i Stockholm skulle vi baxna. Vi skulle hitta en massa olika varianter, fler människor på liten yta, föräldrar som tänjer ekonomiska och känslomässiga gränser för att hjälpa till, handel med svartkontrakt, och ofrivilliga kollektivlösningar. Det sistnämnda vet jag allt om. Har man som jag en kär släkting ( med partner) som under en period i livet varit i en gråzon och som fastnat i alla misskrediterande register (för både arbetssökande och möjlighet till bostad) som finns är det ganska kört.  Nu har vi den möjligheten att under en tid vara extra många i hushållet. Men långt ifrån alla har den möjligheten. Och här kommer det riktigt viktiga, en egen bostad är förutsättningen för ett bättre liv, för vissa handlar det om liv och död till och med, för andra att vända runt ett destruktivt liv till något nytt, och då vet jag att kravlistan är mycket kort, en bostad.

Claudia Wörmann, Boendeekonom