Om nu bostadsmarknaden endast drevs av och kunde förklaras av ekonomiska faktorer skulle det vara lättare att räkna fram konsekvenser av regeländringar. Men till bostadsmarknaden och det som leder fram till beslut hör en massa psykologi och tänkande och kännande människor. Få marknader som bostadsmarknaden blandar så raffinerat ekonomi med känslor.

Och just de där psykologiska faktorerna komplicerar det något. Man vet aldrig riktigt hur människor som står i begrepp att byta boende reagerar på nya beslut. Det kan man liksom inte räkna fram.

Jag var en av de som när kravet på kontantinsats kom, hösten 2010,  trodde att små lägenheter skulle gå ned i pris. Eftersom intressenterna för de små lägenheterna skulle få störst problem med betalningen av just kontantinsatsen. Jag hade grymt fel!

Små bostadsrätter steg i pris, efterfrågan ökade till viss del förklarat av att de som egentligen behövde en större bostad fick gå ned i storlek (och pris).

De nya reglerna, med amortering på nya lån,  kommer att spä på den trenden ytterligare tror jag. För att ha råd med både kontantinsats och amortering kan man anta att människor inte bara söker en billigare bostad och går ned i storlek utan också söker sig allt längre ut från stadskärnan (där bostäderna är som dyrast).

Och det finns en ibland intressant och i alla fall konstant motsättning mellan landsbygd och city och mellan förort och innerstad. Jag vet det är lite långsökt, men förorten och landsbygden är lite som den där kusinen från landet. Som tycker att hon hamnat utanför och inte riktigt får den uppmärksamhet hon förtjänar. Drar det kortare strået osv.

Sorry alla kusiner från landet, nu tar jag Stockholms innerstad som exempel: I dagsläget kostar ettorna över 100 000 i genomsnitt i innerstaden. Etthundratusen! Javisst ja, per kvadratmeter alltså.

Det gör mig än mer övertygad – början på den mer perifera förortens revansch är nu.  Sträck på dig du kusinen från landet, din tid kommer nu.
Hälsningar
Claudia