Problemen för unga på bostadsmarknaden diskuteras återkommande.  De allra flesta är ense om att det med åren blivit svårare för unga att etablera sig på bostadsmarknaden. Ibland kommer motstridiga uppgifter, har det verkligen blivit så mycket svårare frågar sig någon. Nyligen kom uppgifter om att andelen unga som köper sin första bostad är ganska konstant, och sätter likhetstecken mellan det och att det inte har blivit svårare.

Och andelen unga som etablerar sig på bostadsmarknaden kan mycket väl vara lika många som förra året och åren innan dess. Det som är svårare att sammanställa är hur mycket andelen  unga som får hjälp av sina föräldrar eller släktingar för att klara det första köpet har ökat.  Det är svårt att fånga, lösningarna varierar både bland unga och föräldrar.

Ibland jämförs också de ungas bostadssituation i Sverige med den för unga i Europa. I Sverige flyttar de unga hemifrån i tjugoårsåldern. I många sydeuropeiska länder som exempelvis  Malta, Italien, Makedonien, Slovakien och i Kroatien lämnar man föräldrahemmet först efter 30. Vad gnäller vi för, de unga i Sverige lämnar boet snabbast av alla hörs ibland som motargument i debatten.  Men till vad flyttar de unga vuxna i Sverige och i andra länder?  Det finns inga likhetstecken mellan att lämna föräldrahemmet och en säker boendesituation för de unga i Sverige.  Med lite tur flyttar de till ett studentboende, eller en andrahandsbostad direkt efter flytten från föräldrahemmet. I andra länder, där man flyttar hemifrån senare, kan man sätta likhetstecken mellan att flytta hemifrån och att på riktigt etablera sig på bostadsmarknaden. Inte sällan sker också flytten i samband med att man gifter sig.

Det finns flera förklaringar till de ungas nuvarande problem på bostadsmarknaden. Efterfrågan är hög och därmed kötiden lång för ett förstahandskontrakt. Många års kötid krävs. Krav på kontantinsats på 15 procent krävs vid köp av bostad, det är svårt för många men i synnerhet för  de unga som inte hunnit spara så länge om ens alls.  Amorteringskrav påverkar alla och även de unga förstås i kombination med stigande bostadspriser. Alla med unga vuxna i sin närhet boende i tillväxtregioner upplever nog att problemen har ökat. Kanske minns tidigare generationer udda bostäder med rivnings-  eller saneringskontrakt, ibland på lång tid.  Många fastigheter har fräschats upp och den tillfälliga möjligheten att hyra dessa bostäder är mycket begränsad idag. Etableringen på bostadsmarknaden styrs i stor utsträckning, kanske större än någonsin av den ungas kontaktnät inklusive familj.  Den som är ung men som saknar kontaktnät och vars släktingar  saknar  ekonomisk möjlighet att hjälpa till har det mycket svårt idag.

Man kan diskutera hur mycket ansvar som ska läggas på den enskilda individen, ska mer ansvar ligga på det politiska planet, det menar många, och på kommunal nivå.   Jag tycker  mig möta en uppgivenhet bland unga förstås men också hos de föräldrar som saknar möjlighet att hjälpa och som törs erkänna det. Föräldrar går in och stöttar ekonomiskt, annan släkt kanske hjälper till, och det syns inte i någon statistik. Och slutsatsen blir att lika många unga som förr köper bostad, det har alltså inte blivit svårare.  Och unga flyttar dessutom hemifrån så tidigt jämfört med södra Europa. Och där verkar det stanna. Fråga vilken förälder som helst i en tillväxtregion om de upplever att det är lätt eller svårt.  Jag tror mig veta svaret.

Kanske får vi se en motreaktion, där det inte handlar  om demonstration  eller ockupationer, utan på så sätt att den unga som flyttat runt tillräckligt länge i andrahandsbostäder väljer bort tillväxtorten till förmån för en kommun där bostadssituationen ser ljusare ut i en mindre stad eller ute på landet. Givet vad jag hör bland de unga i min närhet är den trenden redan påbörjad.  Någon hyr en lägenhet i Simrishamn, ett förstahandskontrakt av en privat värd.  En annan insåg att kontantinsatsen faktiskt räckte til den lilla ettan i utflyttningskommunen i inlandet. Saknaden till kompisarna som är kvar finns där men inget går upp mot den trygghet vetskapen om att det är ett förstahandskontrakt eller en egen bostadsrätt ger.  Och vad det verkar kommer åtminstone någon kompis efter.  Är det så att det blir en allt starkare trend står vi för helt andra utmaningar att lösa, som exempelvis rekrytering av ung arbetskraft.

Claudia