” – Välkommen till Finansdepartementet, du talar med Robert Boije”. Jag tvingas hålla luren en halv meter från örat. I andra änden gapar bokstavligen en arg medborgare om att fastighetsskatten är det mest idiotiska påfundet någon kommit på.

Året var 1998 och jag tog dagligdags emot flera samtal från medborgare som utan att linda in det, för att uttrycka det milt, talade om vad de ansåg om den statliga fastighetsskatten. Jag förklarade lugnt och sakligt vad motiven var för fastighetsskatten med hänvisning till de analyser och överväganden som gjordes i samband med 1991 års stora skatteomläggning, ”århundradets skattereform”.

Jag var föga framgångsrik. Det slutade i princip alltid med att jag tvingades säga att jag bara var tjänsteman och hänvisade till närmaste politisk sakkunnig som istället fick problemet i knät. Vad som senare hände var jag lyckligt ovetande om – bortsett från att jag kom att sitta med i fyra statliga fastighetsskatteutredningar som alla på ett eller annat sätt skulle hantera kritiken mot fastighetsskatten.

Året innan hade jag doktorerat i nationalekonomi. Under forskarutbildningen fick jag inom ramen för teorin om optimal beskattning lära mig att fastighetskatt är en mycket effektiv skatt jämfört med andra skatter. Skatt på en skattebas som inte flyttar, framförallt fastigheter, är bättre än skatt på rörliga kapitalinkomster och arbetsinkomster säger denna teori.

Vad jag dock inte fick lära mig under forskarutbildningen var att skatter också måste uppfattas som legitima av skattebetalarna och inte ge upphov till alltför stora politiska problem. Detta om de, förutom att vara teoretiskt effektiva, också ska vara praktiskt gångbara. Om jag inte hade förstått det innan så blev jag med all tydlighet påmind om det under mitt första år på Finansdepartementet.

Teoretiskt sett är fastighetsskatt utan tvekan en mycket effektiv skatt. Den faktiska utformning som skatten fick i samband med 1991 års skattereform baserades dock på en annan princip än att skatten på fastigheter bör vara hög för att skattebasen inte flyttar. Den bärande principen var istället att fastighetskatten skulle bidra till en likformig kapitalinkomstbeskattning.

Lite förenklat säger denna princip följande: Om du har 100 000 kronor och stoppar in dem på ett sparkonto eller i aktier så får du i normalfallet betala 30 procent i skatt på räntan, aktieutdelningen eller den kapitalvinst du gör på aktieförsäljningen. För att inte hushållen i för hög utsträckning ska välja att sätta in sitt sparkapital i fastigheter istället för på banken eller i aktier ansågs att en skatt borde påföras fastigheter som motsvarade den skatt som betalades på andra kapitalinkomster. Skatten skulle då motsvara ungefär 2 procent av taxeringsvärdet (kalibrerad utifrån den då gällande räntenivån som var betydligt högre än idag). Av ”bostadspolitiska skäl”, som det hette, sattes dock skatten istället till 1,7 procent av taxeringsvärdet. Taxeringsvärdet skulle motsvara 75 procent av det uppskattade marknadsvärdet på fastigheten.

Det går också att visa inom ramen för denna skattemodell att ränteavdrag på 30 procent bör finnas för att lånat och eget kapital ska ges en likvärdig skattemässig behandling. En fastighetsskatt för ägda bostäder konstruerad efter denna modell kan också visas ge en likvärdig beskattning med den av hyrda bostäder.

Även om denna beskattningsmodell också är teoretisk välgrundad och bidrar till en någorlunda likvärdig beskattning av ägda och hyrda bostäder har den under årens lopp skapat stora politiska bekymmer med tydlig koppling till just legitimitetsproblemet. Ett argument har varit att fastigheter, till skillnad från till exempel banksparande, inte generar någon monetär intäkt som kan användas för att betala skatten med.

Under de år taxeringsvärdena ökade kraftigt blev dessutom skatten oförutsägbar och kunde på kort tid öka markant som andel av hushållens disponibla inkomster. Ett annat stort problem som också föranledde omfattande kritik var att välbeställda storstadsbors köp av fritidshus i attraktiva kustlägen bidrog till att kraftigt pressa upp taxeringsvärdena och fastighetsskatten för de permanentboende i dessa områden.

Dessa problem försökte man från politiskt håll hantera genom olika typer av särlösningar. Bland annat infördes en dämpningsregel som gjorde att prisökningar på fastigheter inte tilläts slå igenom på taxeringsvärdena fullt ut på en gång. En begränsningsregel infördes också som satte ett tak på hur hög fastighetsskatten fick bli i förhållande till hushållets inkomst. Dessa särregler fyllde sin funktion men var samtidigt förknippade med en rad andra problem. Ett var att det bidrog till att öka marginalskatten. Ett annat att det ledde till att fastighetsskatten kunde öka under år då bostadspriserna sjönk.

Ett av de mer ogenomtänkta förslagen var framtagandet av en lagrådsremiss som skulle ge permanentboende i kustnära områden med många fritidshus och höga taxeringsvärden reducerad fastighetsskatt. Vi kröp bokstavligen runt på alla fyra över enorma papperskartor som anlänt från dåvarande Lantmäteriverket i långa rullar och pekade i det närmaste på fri hand ut de områden som borde få sänkt fastighetsskatt. Detta var kanske inte min största stund som tjänsteman på Finansdepartementet, men härtill var jag nödd och tvungen. Situationen speglar tydligt det stora politiska tryck och den desperation som då omgärdade fastighetsskatten. Lyckligtvis satte Lagrådet senare stopp för just detta förslag med hänvisning till risken för godtycke och att kravet på tillräcklig beredning inte var uppfyllt.

Trots att särregler av olika slag infördes fortsatte den omfattande kritiken. Fastighetsskatten kom därför sedan att sänkas i omgångar ned till 1 procent av taxeringsvärdet. 2008 ersattes den med en kommunal fastighetsavgift på 6000 kr eller 0,75 procent av taxeringsvärdet om det senare beloppet understeg 6000 kronor. Det är den beskattningsmodell vi har än idag även om maxavgiften idag är något högre (då den är indexerad).

Nu menar vissa att omläggningen av fastighetsskatten 2008 gick för långt och att väsentliga steg bör tas tillbaka mot den modell som infördes i samband med skattereformen 1991. Det finns dock en risk för att minnet är kort. Med mina erfarenheter från i slutet av 1990-talet har jag mycket svårt att tro att man från politiskt håll vill sätta sig i den besvärliga positionen igen.

Som jag försökt illustrera i denna krönika är det helt centralt att i skattelagstiftningen väga in att skatter inte bara ska vara teoretiskt effektiva utan också legitima. Detta utesluter inte att det kan finnas goda skäl för att, i vissa avseenden, se över nuvarande beskattningsmodell. Men det är en annan fråga. För övrigt har jag hört att det idag går att beställa kartor från Lantmäteriet i digitalt format.

Robert Boije

Chefsekonom, SBAB

Not: Detta blogginlägg publicerades ursprungligen som en krönika i Fastighetsnytt, 190403.