Nyligen medverkade jag i ett kort radioinslag om det här med att som förälder köpa bostad åt sina barn. Jag försökte vända perspektivet något, och även inlemma oss föräldrar och vad svårigheten till att skaffa en första bostad leder till i samhället.

Många hyresrätter har ombildats till bostadsrätter. Trycket på hyresrättsmarknaden visar sig genom långa köer. Nu i januari rapporterades det om att bostadskön i Stockholm blivit sju gånger längre på 15 år. På ett år har antalet köande stigit med närmare 40 000 personer.  556 000 står nu i kö och 7 000 vanliga hyreskontrakt förmedlades under 2016.

Amorteringskrav och krav på kontantinsats är åtgärder som försvårat för de unga i relativ nutid på en marknad med stigande bostadsrättspriser. Klart det blir knepigt för den utan kontakter och kontanter.
Det förekommer ibland att man jämför Sveriges ungdomar med övriga Europa, där det framgår tydligt att de svenska ungdomarna flyttar hemifrån tidigast av alla. Jamen då så inga problem, eller? Till vad blir min motfråga.  Om man försöker sig på en analys av detta, och nu lutar jag mig på vad jag tror mig veta (det är inte säkerställt eller statistiskt bevisat) till varför. De unga i Sverige flyttar till något i andra-, kanske tredje- eller fjärde hand. Man delar bostad med andra eller har turen till ett boende i studentkorridor. I andra länder är det vanligt att man bor i föräldrahemmet fram till dess man är mogen att bilda egen familj. Det sammanfaller med att man lämnar föräldrahemmet till förmån för ett eget boende, motsvarande ett förstahandskontrakt. Den svenska åldern för när man flyttar hemifrån säger inget om etableringsåldern på bostadsmarknaden, när man får den egna nyckeln till ett förstahandskontrakt eller till den där första bostadsrätten. Sen mäts flyttarna på riksnivå, självklart är det lättare för den som bor i ort med överskott på bostäder att flytta hemifrån. Det varierar hur lätt eller svårt det är, med vart du bor.

Ett eget boende leder dig till självständighet, och en fast punkt är en bra start för att bli vuxen och etablera sig i samhället. I takt med den utveckling som varit med begränsade andra möjligheter ökar andelen föräldrar som hjälper sina barn ekonomiskt.

Det är klart man vill hjälpa sina barn, och jag tror att det finns förtvivlade föräldrar därute som ser det som ett misslyckande att inte kunna hjälpa.  Föräldrar med fler än ett barn, där alla vill bo i Stockholm exempelvis.  Föräldrar med barn som har en diagnos som inte är tillräckligt grav för ett gruppboende. Och andra föräldrar som varken har kontakter eller eget ägt boende som kan belånas (för hjälp till kontantinsats etc.) men med barn som inget hellre vill än att flytta till ett eget boende, är bara ett axplock av exempel. Precis som på bostadsmarknaden i övrigt sker en större polarisering, mellan de som har möjlighet att hjälpa och de som saknar den möjligheten.

Många företeelser i samhället är svåra att förutspå, men en sak har vi vetat länge, och det är att den rekordstora generationen från 40-talet fick barn på 60-talet, och att dessa blev föräldrar under 90-talet. Det föddes väldigt många barn från slutet av 80-talet en bit in på 90-talet. Faktiskt rekordmånga. Så det har man vetat om ett tag. Man borde ha kunnat förutspå att dessa nu vuxna barn också ska bo någonstans, tänker jag.
Claudia, mamma till tre, två hemmaboende. Den äldsta 26.

Här kan du höra radioinslaget.

Här kan du läsa mer om jämförelsen unga i olika länder.