I morse överhörde jag ett samtal i tunnelbanan. Det var två kvinnor som pratade om en nyligen genomförd bostadsaffär.

Kvinna 1: Vi köpte för fem år sedan och betalade 8 miljoner, vi skrev på 11, 5 miljoner förra veckan.

Kvinna 2: Men gud vad bra.

Kvinna 1: Ja fast hade vi sålt för ett halvår sedan hade vi fått 13. Det känns surt.

Kvinna 2: Vad tråkigt, jag beklagar.

Jag blev helt paff, och tänkte en rad följdfrågor som jag naturligtvis inte ställde. Är det så att bostadsprisernas utveckling, med undantag för nedgångarna 2008 och 2012, gjort människor fullständigt fartblinda?  Varför kände hon besvikelse och vad var det egentligen som hennes väninna beklagade.  Hur visste hon vad hon skulle ha fått för sex månader sedan.

Kvinnan som har bott och trivts i sin bostad under fem år säljer till ett pris som är 3,5 miljon högre än vad hon köpte för och är besviken. Till och med hennes väninna beklagar detta.

Sen när är bostadsmarknaden den enda marknad som bara ska gå uppåt. Bilar sjunker i värde så fort du kör ut dem från bilhandlaren, all investering innehåller ett visst mått av risk. Marknader går upp, står stilla och går ned i pris. Tittade upp, såg att kvinnorna såg ut att vara en bra bit under 40. Hade god lust att kasta in dem i en tidsmaskin som förde dem tillbaka till 1990- talets bostadsmarknad. De kunde få träffa de människor som då köpt bostad för fem år sedan och som nu sålde till förlust. Som långt efteråt betalade tillbaka på en skuld där värdet inte längre fanns. De kunde ha tagit en kopp kaffe och diskuterat mer ingående det där med att känna sig lite besviken över en affär på bostadsmarknaden.

Och om jag fick regissera de två kvinnorna på tunnelbanan efter det att de varit med om sin tidsresa så hade konversationen sett ut så här:

Kvinna 1: Vi köpte för fem år sedan och betalade 8 miljoner, vi skrev på 11, 5 miljoner förra veckan.

Kvinna 2: Men det är ju fantastiskt.

Kvinna 1: Ja precis som med alla marknader så vet man ju inte med bostadsmarknaden, vi är jättenöjda. Och hade vi sålt till ett högre pris så hade vi ju köpt vårt nästa boende till ett högre pris också. Vi har trivts jättebra under de fem åren vi bott här.

Kvinna 2: Vad kul, jag gratulerar.

Nu finns det ju varken möjlighet att åka i en tidskapsel tillbaka till 90-talet eller för mig att utan fara börja regissera ett samtal i kollektivtrafiken. Däremot finns möjlighet att mana till eftertanke och sunt förnuft, och att som alltid ha rimliga förväntningar på pris, både för dig som köpare och säljare.

Claudia Wörmann