För 200 år sedan bodde 90 procent av oss på landet. Idag är det tvärtom, 85 procent av oss bor i tätort. SCB definierar tätort som en plats där minst 200 personer bor, och där avståndet mellan husen är mindre än 200 meter.

Industrialiseringen ledde oss in till städerna. Miljonprogrammet bidrog också.  Nu bor alltså 85 procent av oss i tätort, ganska svindlande  kan jag tycka.

Jag har funderat en del kring det där med hur ens uppväxtort präglar oss. En del väljer att flytta långt bort från sin uppväxtort, andra väljer att bo kvar, eller mer vanligt kanske att återvända. Utan att kunna bevisa detta med statistik har jag ändå uppfattningen att det verkar vanligt att återvända till sin hemort när man bildar familj, och kanske mer vanligt att paret flyttar tillbaka till kvinnans hemort, i den traditionella familjen.  Som sagt, bara en uppfattning, och variationerna är säkert lika många som det finns människor i Sverige.

Av alla orter jag bott på har en speciell bostadsort präglat mig mest. Det var inte tätort, det var i allra högsta grad ett boende på landet. En klunga hus utspridda lite här och var och närmaste by låg ett par kilometer bort.

Det fanns en gemenskap av sällan skådat slag. Vi barn som så småningom blev ungdomar kom att bli ett sammansvetsat gäng. Alla var med, det var någon brorsa som var lite äldre, en lillasyster på släptåg och vi andra som alla hade olika bakgrund.  Vi gjorde mycket gemensamt. Det fanns en fördragsamhet och tolerans.  Till skillnad från ett liv i tätort, kanske i ett utpräglat barnfamiljsområde kunde vi inte välja vänner. Vi bodde där vi bodde och hade varandra. Det låter som en förskönad bild, men det fanns också tider då det inte var så kul, att hela tiden passa busstider, att det var långt till allt och att det luktade kogödsel.

Jag är övertygad att åren där på landet, i denna udda skara människor gett mig en större förståelse och acceptans av människors  olikheter. Något jag inte vill vara utan.

Hälsar

Claudia