Bakgrunden till nuvarande amorteringskrav

Jag tror att året är 2011 eller möjligen 2012 och jag sitter med på ett möte med dåvarande finansminister Anders Borgs så kallade ”policygrupp”. Den består förutom av honom själv och hans statssekreterare av några (opolitiska) chefstjänstemän vid Finansdepartementet, där jag – vid den tidpunkten – tillhörde den senare kategorin.

Vid mötet är det som vanligt högt i tak och bland andra viktiga frågor – som bedömningar av reformutrymme, konjunkturläget, stabiliseringspolitikens inriktning och diverse strukturella problem i svensk ekonomi – diskuteras problemet med de sedan i mitten av 1990-talet trendmässigt stigande bostadspriserna och de kraftigt stigande bolåneskulderna.

Jag och ett par andra med mig för fram vår oro över hushållens skulder och lyfter frågan om det nu ändå inte är hög tid att se till att hushållen ökar sina amorteringar. Vi konstaterar att amorteringskulturen i Sverige är sämre än i nästan alla jämförbara länder. Ett motargument som förs fram av flera andra runt bordet är att ett formellt bindande amorteringskrav bara skulle innebära att hushållen skulle ta upp nya lån för att betala amorteringarna med. Det är – åtminstone i teorin – ett välgrundat argument, men att hushållen verkligen skulle bete sig så i praktiken tror jag är långt ifrån självklart och är en empirisk fråga.

Det kom att dröja en längre tid innan ett amorteringskrav sedan faktiskt infördes. Min bedömning är fortfarande att det var viktigt att stärka amorteringskulturen i Sverige. Diskussionen om ett bindande krav och oron för hushållens kraftigt ökande skulder bidrog till att bankerna självmant, och långt innan ett formellt krav infördes, ökade kraven på amorteringar och även införde restriktioner på hur stora lån hushållen får ta i förhållande till sina inkomster. Svenska Bankföreningen rekommenderade redan 2010 sina medlemmar att hushåll som hade belåningsgrader (lån i förhållande till bostadens värde) överstigande 75 procent skulle amortera. Dessutom avsåg Svenska Bankföreningen att 2014 införa en rekommendation om att bolån skulle amorteras ned till en belåningsgrad till 75 procent under period om 10–15 år. Konkurrensverket motsatte sig dock rekommendationen då den ansågs hämma konkurrensen i banksektorn.

Finansinspektionens motiv till amorteringskravet

Efter flera olika turer om den mer bestämda utformningen och även om lagstödet, kom den 1 juni 2016 FI istället att införa ett bindande amorteringskrav. Det säger att hushåll som har bostadslån som överstiger en viss nivå av bostadens marknadsvärde måste amortera ett visst minsta belopp. Kravet kommer att skärpas ytterligare när den så kallade skuldkvotsbromsen införs den 1 mars i år. Den innebär att hushåll som har bostadslån som är större än 4,5 gånger hushållsinkomsten får amortera ännu mer jämfört med det ursprungliga amorteringskravet. Vi har i ett par tidigare inlägg här på SBAB:s blogg förklarat vad amorteringskravet innebär för dig som bolånetagare (se bl.a. här och här). I detta inlägg beskriver vi istället lite mer utförligt varför FI infört ett amorteringskrav och nu utvidgar det, tänkbara konsekvenser av det för svensk ekonomi samt några problem med det.

Såväl bostadspriserna som hushållens skulder har, som sagt, ökat mycket kraftigt sedan mitten av 1990-talet. Bolånen utgör hälften av bankernas utlåning och uppgår i runda slängar till 3000 miljarder kronor. Hur bostadsmarknaden och hushållens skulder utvecklas har därför stor betydelse för den svenska ekonomin. Såväl inför införandet av nuvarande amorteringskrav som det utvidgade, har FI gjort bedömningen att hushållens bolån inte primärt utgör någon fara för stabiliteten i det finansiella systemet. Stresstester visar att de allra flesta hushållen klarar både väsentligt högre räntor, inkomstbortfall, och bostadsprisfall utan att bankerna riskerar att få stora kreditförluster. Så varför har FI då ändå infört ett amorteringskrav? Jo, för att man är orolig för att de högst skuldsatta hushållen ska dra ned kraftigt på sin konsumtion i händelse av en makroekonomisk störning som exempelvis kraftigt stigande räntor, ökande arbetslöshet eller ett bostadsprisfall. Om många hushåll samtidigt drar ned på sin konsumtion kan detta förstärka en ekonomisk nedgång. FI hänvisar till internationella erfarenheter som visar det.

Har amorteringskravet haft avsedda effekter?

Har då amorteringskravet fått den effekt som var tänkt? FI:s egna bedömning är att nuvarande amorteringskrav har bidragit till att dämpa skuldökningstakten i meningen att den grupp hushåll som träffas av kravet efter att det infördes köper småhus och fritidshus som i genomsnitt är 3 procent billigare än innan. FI gör också bedömningen att kravet har dämpat hushållens bolån i förhållande till deras inkomster med i genomsnitt 9 procent. Däremot bedöms amorteringskravet inte ha påverkat bostadsrättsköpares och unga hushålls beteenden i någon större utsträckning. Även om nuvarande amorteringskrav enligt FI har haft god effekt, har hushållens skulder fortsatt att öka kraftigt. Det är motivet till varför FI nu utvidgar amorteringskravet med den så kallade skuldkvotsbromsen.

Kritik mot amorteringskravet

Motiven till varför FI infört amorteringskravet och nu snart utvidgar det är vällovliga. Men det finns samtidigt ett antal problem med amorteringskravet som flera remissinstanser påtalat. Vilka är då dessa? Nedan listas ett antal problem som framförts:

• Åtgärden behövs inte för att värna den finansiella stabiliteten. Den är också tveksam som skydd mot en större konsumtionsnedgång. Räntorna samvarierar normalt med konjunkturen. Vid en lågkonjunktur skulle Riksbanken sänka reporäntan vilket skulle minska hushållens ränteutgifter.
• De internationella studierna visar inte att den privata konsumtionen gått ned för att bostadslånen varit höga. De visar att hushållen sparat för lite och finansierat tillfällig överkonsumtion med lån. Sverige har tvärtom en historiskt sett och ur ett internationellt perspektiv sett mycket högt hushållssparande.
• Åtgärden försvårar för unga att komma in på bostadsmarknaden.
• Åtgärden skapar inlåsningseffekter på både bostads- och arbetsmarknaden då den endast gäller nya och inte gamla bostadslån. Den som säljer sin bostad och som idag inte omfattas av amorteringskravet kan komma att omfattas av det vid en flytt.
• Det utvidgade amorteringskravet som införs den 1 mars medför en komplex och svårförståelig reglering för hushållen.
• Genom amorteringskravet införs en form av tvångssparande. Ur ett enskilt hushålls perspektiv är det långt ifrån säkert att amortering är ett bättre sparande än andra former av sparande.
• Hushållens skulder har ökat för att bostadspriserna har ökat. Bostadspriserna har ökat på grund av bl.a. decennier av för låg nyproduktion till följd av hyresregleringen, stor inflyttning till storstadsområdena, låga realräntor, god tillväxt i hushållens disponibla inkomster och en ökande andel ägda bostäder. Det är bättre att åtgärda grundproblemen till stigande bostadspriser än att införa makrotillsynsåtgärder (som ett amorteringskrav) som leder till en sämre fungerande kreditmarknad.
• Amorteringskravet syftar till att bidra till att hushållen tar på sig mindre skulder och att högbelånade hushåll (sett både i förhållande till värdet på bostaden och hushållets inkomst) relativt snabbt genom amorteringarna får ner sina bolån och på så vis får större marginaler vid ränteuppgångar, inkomstbortfall eller bostadsprisfall. Ett problem är dock att de hushåll som nu tvingas till höga amorteringar initialt blir mer känsliga för en snabb ränteuppgång.

Viktigt att följa upp amorteringskravet

Det finns således en rad problem med amorteringskravet även om motiven för att införa det är vällovliga. Det är därför av yttersta vikt att amorteringskravet följs upp så att det verkligen får avsedd effekt och att inte istället problemen med det dominerar. Det är också viktigt att säkerställa att makrotillsynsåtgärder inte vidtas som sämre alternativ till mer angelägna politiska åtgärder, bara för att de är politiskt enklare att hantera och genomföra. Vad gäller det senare finns det anledning att påminna om den gamla historien om mannen som letade efter sina nycklar under en lampa. Inte för att han hade tappat dom där, utan för att det var enklare att leta i ljuset under lampan.