I ett avsnitt av podcasten Lillelördag pratar Ann Söderlund och Anita Schulman om varför det ibland uppstår en viss passivitet i parförhållanden. Typ att förrådet inte blir städat, tavlan aldrig upphängd eller att kärlekshelgen på pensionat inte blir av trots att man pratar om det. Och det faktum att man när man väl får en helg för sig själv någon gång så får man plötsligt energi nog att städa det där förrådet eller gå på den där fotoutställningen man velat gå på länge.

Det är ofta samma sak på jobbet. Om en person inte har ensamt ansvar för att en aktivitet blir genomförd så faller det mellan stolarna. Alla räknar med att det kommer att genomföras av ”någon annan”. Vem denne någon är förblir oklart. Ett ansvar i grupp känns helt enkelt inte lika starkt och bindande som ett enskilt ansvar.

Jag kan förstås inte låta bli att dra en parallell till ekonomin i parförhållanden. Att man då och då jämför och byter elbolag, försäkringsbolag, bank eller sätter upp det där sparkontot blir lätt till ett av de där passiviserande gemensamma ansvarsområdena – som aldrig eller sällan blir av.

Ett förslag är att dela upp ansvaret för ekonomin och sätta en enskild ansvarig för respektive område. Du får elbolag, jag får bolåneräntor, du får försäkringsbolag, jag får buffertsparandet osv. Och så bestämmer ni att ni med ett överenskommet intervall ska sätta er ned för “redovisning”. Då gäller det att vara påläst och sedan se till att en jämförelse och ett eventuellt byte blir av.

Uppfyller man inte sin del av överenskommelsen vore ett lämpligt straff att se till att den där kärlekshelgen verkligen blir av 🙂