Landets bostadspriser är som allra högst i Stockholms innerstad.  Genomsnittspriset idag för en bostadsrätt innanför tullarna ligger på drygt 90 000 kronor per kvadratmeter. Man kan reflektera över detta. Jag gillar att tänka i bilder, det kanske du också gör. Ta ett stort köksbord på två kvadratmeter, för det betalar du 180 000 kronor om du omsätter det till golvyta i innerstan.

Och i Stockholm samsas en brokig skara som kallas Stockholmare, där de allra flesta är inflyttade från någon annanstans. Du minns kanske, jag gör det helt klart, känslan av att lämna barndomstrakten för gott för livet i Stockholm. Detta utbud!
Jag kommer ihåg hur vi, sannolikt på olika dialekter som idag bleknat tyvärr, pratade om den självvalda anonymiteten, mina utflyttade vänner och jag. Minns känslan mer än utbudet.

Vi var på museer, det fanns massor, gick på bio, varierade oss med att välja olika biografer, diskuterade livets frågor under långpromenader och vad vi fönstershoppade i det i våra ögon oändliga utbudet av affärer. Tror vi representerade ganska vanliga nyfikna och unga inflyttare som utforskade den nya stadens gator och gränder på både dagarna och väldigt ofta på kvällarna. Och hittade våra favoriter.

Och som vi bodde- i tredje fjärde hand, i rivningskontrakt och inneboende.

Den där ivriga och ungdomliga utforskarfasen ersattes så småningom och lite  gradvis av en mer etablerad sådan, både rent socialt och i hur vi bosatte oss. Den mer stadgade fasen infann sig. Så kom nästa fas, i takt med att två personer blev tre och fyra, ett barn, flera barn, ibland egna och sambons sen tidigare och kanske gemensamma, så krympte den geografiska yta på vilken vi levde våra liv ganska rejält. Gradvis blev cirklarna snävare, livet förflöt mellan hemmet, jobbet och barnens skola och fritidsaktiviteter. Allt på lagom avstånd till varandra. Livets cirklar krympte avsevärt. Plötsligt blev det där äventyrliga livet, om än under en viss period, skrämmande likt tillvaron i den lilla staden man så ivrigt lämnade bakom sig. Småstadslivet förflyttat till en förort, eller till ett visst kvarter men i närheten av Stockholm eller en annan storstad.

De här allt snävare cirklarna stör mig av flera anledningar.  Inte minst för att just det där stora utbudet är en liten del av förklaringen till de högre bostadspriserna i storstad och tillväxtregioner. Och bor jag i storstaden med det stora utbudet ska jag väl utnyttja det också!  Och gör jag inte det så finns väl egentligen inga hinder om jag ändå lever ett småstadsliv att flytta tillbaka till småstadsidyllen som jag och många med mig var så ivrig att lämna. Och komma undan med en billigare prislapp för boendet, men med kanske en enda biograf.  Det är ju inte hela sanningen, det finns betydligt fler dimensioner än antalet biografer som utgör skillnaden mellan att bo i den lilla och den stora staden.

Jag tror också att när vi dimper ned i en ny storstad, i utforskarfasen  härjar fritt oavsett väderstreck.  Sen kliver vi in i vårt geografiska mönster, och det där är också intressant, ibland för att inte säga ofta är det ren slump som fäller avgörandet var vi  färdas, om det är söder om city i en ganska rak linje, mellan hemmet och arbetet, och det vi gör emellan. Framför allt när det gäller hemmet och våra fritidsaktiviteter, jobbets geografiska läge gör oss lite mer äventyrliga. Den som bor söder om city kan arbeta på norra sidan, men sannolikt göra allt annat “hemma i söderort”.  Redan det är ju en begränsning, och jag tycker mig snappa upp inte bara en nyansskillnad i det här med vilket stråk man tillhör, jag har hört människor som gått upp en oktav i röstläge när de deklarerat att usch på den sidan stan kan jag inte bo.

I landet Utopia skulle det kanske vara möjligt att leva ett helt liv över hela stan, shoppa  lite västerut, gå på bio på norra sidan stan, käka på södra sidan och jobba i mitten kanske. Kan vara vilken Disneyfilm sekvens som helst, men föga kompatibelt med vår infrastruktur. Usch nu blev det en annan film än Disney, Norén kanske där vi sitter timme ut och timme in i bilköer och på trånga kollektiva  färdmedel. Sen är det ju ganska enkelt, vi vill ha igenkänning, vi vill “boa in oss”. Inte alls konstigt.

Men jag tänker att varje gång jag  använder det rika utbudet, vare sig det är ett restaurangbesök, museum eller annat, motiverar precis det det högre bostadspriset. Man kan kanske inte dra det så långt som att se det som att varje museibesök, biobesök eller annat kan ses som en avbetalning, men nästan.

Handen på hjärtat, hur ofta nyttjar du det stora utbudet som ofta anges som något positivt, kanske framför allt av oss inflyttade storstadsbor? Hur vida eller snäva är dina cirklar?

Claudia Wörmann, boendeekonom