Jag har i dagarna deltagit på en pressträff i riksdagen där jag ombetts att kommentera det aktuella läget i svensk ekonomi och de framtida utmaningar jag ser.  Bifogar nedan mitt anförande för den som är intresserad.

——————————————————

Hej allesammans och tack för inbjudan till detta seminarium!

Jag har blivit ombedd att kommentera det aktuella läget i svensk ekonomi, budgetutrymmet, utrymmet att kunna hantera en kommande lågkonjunktur, samt de utmaningar jag ser för svensk ekonomi framöver. Jag vill vara tydlig med att jag inte kommer att kommentera partipolitiska frågor utan hålla mig till de samhällsekonomiska frågorna.

Det aktuella läget i svensk ekonomi

Många ekonomiska kurvor pekar på kort sikt åt rätt håll. Vi befinner oss på toppen av en högkonjunktur. Sysselsättningsgraden är den högsta något EU-land uppmätt under 2000-talet. De offentliga finanserna är goda. Sverige har en låg statsskuld jämfört med många andra EU-länder. I internationella mätningar placerar sig Sverige i den absoluta toppen när det gäller levnadsstandard. Svensk ekonomi ser med andra ord ut att må mycket bra just nu.

Men hur ser det egentligen ut om vi skrapar lite under ytan och även blickar lite längre fram? Jag menar att det inte ser fullt lika ljust ut. Jag ser ett antal stora utmaningar:

En har att göra med möjligheten att kunna hantera en kommande lågkonjunktur, en annan om utrymmet för nya reformer  – det så kallade budgetutrymmet – och en tredje om betydande strukturella problem i svensk ekonomi.

Möjligheten att kunna hantera en kommande lågkonjunktur

Låt mig börja med frågan om möjligheten att kunna hantera en kommande lågkonjunktur.

Jag tror inte att risken är påfallande stor att vi snart går in i en inhemskt genererad lågkonjunktur. Däremot kan – om det vill sig illa – ett antal riskfaktorer utlösa en internationell lågkonjunktur som kan drabba Sverige som ett litet starkt exportberoende land hårt.

De risker jag då tänker på är:

1. ett utvidgat handelskrig,
2. en eskalerande osäkerhet kring effekterna av Brexit – om den nu verkligen blir av,
3. en eskalerande konflikt mellan USA och Nordkorea,
4. ny fart på Syrien-Turkiet-Ryssland och Iran-konflikterna,
5. ny oro i det europeiska banksystemet – inte minst i kölvattnet av den politiska oron och överbudspolitiken i Italien och fortsatta problem i Grekland, och
6. att världens samlade offentliga och privata skulder mätta som andel av globala BNP aldrig har varit större än nu.

I SBAB:s senaste makroprognos i Bomarknadsnytt som vi publicerade i slutet av juni spår vi en fortsatt god internationell utveckling. Men vi bedömer samtidigt att den negativa riskbilden dominerar med hänvisning till de risker jag precis nämnde.

Om Sverige snabbt skulle gå in i en ny internationell lågkonjunktur finns två stora inhemska problem:

Det ena är att bostadsmarknaden med uppblåsta bostadspriser, höga hushållsskulder och en ev. kraschlandning av byggindustrin som expanderat kraftigt de sista åren riskerar att kraftigt förvärra en i övrigt internationellt driven lågkonjunktur. Det andra är hur en sådan situation ska kunna pareras med penning- och finanspolitiken.

Reporäntan är redan kraftigt negativ och Riksbanken har genomfört okonventionella penningpolitiska åtgärder i form av stora köp av statsobligationer. Riksbanken äger redan hälften av alla utestående statsobligationer. Utrymmet för att göra penningpolitiken än mer expansiv om vi snabbt skulle gå in i en ny lågkonjunktur är därmed starkt begränsat.

Det finns också begränsningar i finanspolitiken när det gäller möjligheten att kunna parera en lågkonjunktur.

Regeringens egna expertmyndigheter Konjunkturinstitutet och Finanspolitiska rådet menar att finanspolitiken i år är väl expansiv med tanke på att det är högkonjunktur. Enligt det finanspolitiska ramverket bör finanspolitiken istället vara åtstramande i en högkonjunktur. Detta för att inte spä på konjunkturuppgången och skapa manöverutrymme inför en kommande lågkonjunktur.

Statskulden är samtidigt  historiskt låg vilket är en styrka i en kommande lågkonjunktur – inte minst eftersom vi inte behöver vara lika rädda för kraftigt stigande riskpremier på svenska statsobligationer om statsskulden då skulle öka kraftigt.

Erfarenheten är samtidigt att det är svårt att parera konjunktursvängningar med temporära finanspolitiska åtgärder som bidrar till att öka efterfrågan i svensk ekonomi. Skälet är att det ofta är politiskt svårt att reversera sådana åtgärder.

Om det däremot finns strukturellt angelägna reformer som också påverkar efterfrågan positivt kan sådana ”permanenta” åtgärder vidtas i en lågkonjunktur. Men det förutsätter i så fall att det finns ett varaktigt budgetutrymme för sådana reformer. Detta leder mig in på min andra fråga. Hur ser det egentligen ut med budgetutrymmet?

Utrymmet för nya reformer

SBAB gör inga egna offentlig-finansiella prognoser och jag har därför utgått från den bedömning Konjunkturinstitutet gjort. Jag var själv under många år ansvarig för den här typen av bedömningar när jag var chef för Makroanalysenheten på Finansdepartementet och är därför väl förtrogen med dem.

Låt mig börja med budgetutrymmet på kort sikt och utgå från de siffror som statliga Konjunkturinstitutet (KI) presenterade i förra veckan.

Om överskottsmålet ska klaras framöver finns – enligt KI – ett ackumulerat utrymme för utgiftshöjningar eller skattesänkningar på 110 miljarder under nästa mandatperiod. Det innebär dock inte att det i praktiken finns ett reda utrymme på 110 miljarder kronor till nya ofinansierade utgifts- eller skattereformer.

Om kommande regering minst vill bibehålla personaltätheten i de offentligt finansierade tjänsterna som vård, skola och omsorg så som den ser ut idag – vilket nog är ett rimligt antagande oavsett vilken regering det blir – kommer bara den demografiska förändringen ta 100 miljarder kronor av dessa 110 i anspråk.

Om den kommande regeringen dessutom under nästa mandatperiod vill öka standarden i dessa tjänster motsvarande det historiska genomsnittet kommer det enligt KI att kosta ytterligare 20 miljarder kronor.

Redan här uppstår alltså – enligt KI:s siffror – ett underskott som måste finansieras på 10 miljarder kronor.

Skulle den kommande regeringen dessutom vilja bibehålla ersättningsgraden i transfereringssystemen så att den inte urholkas kostar det enligt KI ytterligare 20 miljarder kronor under nästa mandatperiod.

Slutsatsen av detta är att det i praktiken inte finns något utrymme alls för ofinansierade utgifts- eller skattereformer den kommande mandatperioden om överskottsmålet ska klaras. Alla nya reformer måste med andra ord finansieras krona för krona under nästa mandatperiod. Och det blir förstås en utmaning för en regering oavsett om den prioriterar utgiftshöjande eller skattesänkande reformer.

Hur ser det då ut med budgetutrymmet på längre sikt än kommande mandatperiod? Det är förstås svårt att sia långt in i framtiden men jag vill lyfta några utmaningar jag ser.

När jag var chefsekonom på Riksrevisionen gjorde vi en granskning av de offentliga finanserna där vi visade att de kommunala utgifterna ökar med hela 200 mdkr fram till 2030 bara till följd av demografiska förändringar. Det motsvarar en höjning av den genomsnittliga kommunalskattesatsen med 5,5 procentenheter med hänsyn tagen till att skattebasen ökar till 2030.

Baumols kostnadssjuka, som uppstår till följd av svag produktivitetsökning i de kommunalt finansierade välfärdstjänsterna i kombination med att efterfrågan ökar på dem i takt med stigande hushållsinkomster, pressar också de kommunala skattesatserna uppåt. Det är troligen en förklaring till varför den genomsnittliga kommunala skattesatsen ökar trendmässigt över tiden.

Stora kompetensförsörjningsproblem riskerar därtill att pressa lönerna och därmed utgifterna uppåt i kommunerna. En sammanställning utifrån SCB:s Trender och Prognoser 2017 visar att det 2035 ser ut att saknas hela 250 000 personer i den kommunala sektorn. Vi ser redan idag en betydande press uppåt på lönerna för flera grupper, bland annat lärarnas.

Lägg därtill svårigheterna för försvaret och polisen att kunna rekrytera personal vilket kan pressa lönerna och därmed utgifterna uppåt även i den statliga sektorn.

En slutsats av detta är att det är viktigt att väga in dessa långsiktiga offentlig-finansiella utmaningar innan beslut tas om nya kostsamma permanenta reformer.

Strukturella problem i svensk ekonomi

Låt mig avsluta med att lyfta två större strukturella problem som också blir betydande utmaningar att brottas med för en kommande regering.

Som jag inledde med att säga har Sverige idag den högsta sysselsättningsgraden något EU-land uppmätt under 2000-talet. Det är en förstås en styrka. Den höga sysselsättningsgraden kan i hög grad tillskrivas en internationellt sett mycket hög kvinnlig förvärvsfrekvens i Sverige jämfört med andra länder.

Det innebär tyvärr inte att allt är frid och fröjd på arbetsmarknaden. Enligt Arbetsförmedlingens nya statistik som kom i måndags har arbetslösheten för juli månad minskat det sista året från 7,3 till 6,9 procent. Men trots att Sverige befinner sig på toppen av en högkonjunktur är arbetslösheten relativt hög.

KI:s uppskattning av den så kallade jämviktsarbetslösheten – som indikerar hur hög arbetslösheten är i ett normalt konjunkturläge – visar att den stigit svagt ända sedan runt 2010.

Kombinationen av kompetensförsörjningsproblem och hög arbetslöshet i en högkonjunktur tyder på att vi har betydande matchningsproblem på den svenska arbetsmarknaden.

Arbetsmarknaden karakteriseras också av vad vi ekonomer – möjligen lite okänsligt – brukar kalla för insiders och outsiders. Arbetslösheten för inrikes födda var i juli enligt Arbetsförmedlingens senaste statistik 3,6 procent. För personer med utländsk bakgrund var den nästan 20 procent, även om den hade minskat tydligt från samma månad förra året. En viktig utmaning framöver blir därför att försöka minska matchningsproblemen och också den stora skillnaden i arbetslöshet mellan inrikes- och utrikes födda.

Självklart påverkas arbetslösheten till viss del negativt av den stora invandring Sverige har haft de senaste åren. Vi vet att det tar tid för flyktingar som fått asyl i Sverige att komma in på den svenska arbetsmarknaden. En intressant notering från de senaste arbetslöshetssiffrorna i juli är dock att det finns flera kommuner som tagit emot relativt sett många nyanlända men som ändå har en relativt sett låg arbetslöshet. Det inger visst hopp avseende både möjligheten att kunna snabba på nyanländas arbetsmarknadsinträde men också möjligheten att kunna komma till rätta med en del av matchningsproblematiken.

Avslutningsvis vill jag också lyfta fram de stora problemen på bostadsmarknaden. Det är förstås en särskilt angelägen fråga för mig som chefsekonom på SBAB.

Vi har idag vad som nog ändå utan överdrift kan beskrivas som en dysfunktionell bostadsmarknad. Bostadspriserna har skenat under många år i Sverige bortsett från det allra sista året. Det finns flera förklaringar till det. Två huvudsakliga förklaringar är att antalet nya hushåll under mycket lång tid växt betydligt snabbare än ökningen i antalet bostäder – i synnerhet i våra storstadsområden – och ett kraftigt sjunkande ränteläge.

Hand i hand med de stigande bostadspriserna har hushållens bostadsskulder nått rekordnivåer. I kölvattnet av den kraftigt ökande skuldsättningen har nya kreditregleringar införts samtidigt som bankerna stramat åt kreditgivningen. Denna utveckling har medfört att unga och många hushåll med låga inkomster har svårt att över huvud taget ta sig in på bostadsmarknaden.

SBAB visade i en undersökning före sommaren att kombinationen av höga bostadspriser, nya kreditregleringar och bankernas kvar-att-leva på kalkyler gör att kvinnor i åldern 25-29 år med en genomsnittlig inkomst inte har råd att köpa en genomsnittlig etta i någon av Sveriges 20 största kommuner. Motsvarande siffra för män är bara marginellt bättre. De har råd att köpa en genomsnittlig etta i  tre av Sveriges 20 största kommuner.

På de orter där det råder som störst bostadsbrist är dessutom köerna till en hyresrätt decennielånga. En undersökning från Hyresgästföreningen visar att fler och fler unga bor kvar längre hemma för att det helt enkelt inte finns några alternativ.  Vi har därtill stora problem med trångboddhet för nyanlända som tränger ihop sig i hyreslägenheter i våra utanförskapsområden.

Allt detta har tillsammans bidragit till att inte bara arbetsmarknaden utan även bostadsmarknaden kommit att karakteriseras av insiders och outsiders.

Det finns knappast en enskild åtgärd som löser bostadsmarknadens alla problem. Det behövs åtgärder som på lång sikt gör att nettotillskottet av bostäder ligger någorlunda i paritet med ökningen i antalet nya hushåll och på kort sikt åtgärder som gör att den befintliga bostadsstocken används mer effektivt.

Exakt vad som behöver och kan göras är en politisk fråga. Bostadspolitiken är mångdimensionell och innehåller svåra både sociala och ekonomiska avvägningar. Men det finns flera bostadskommissioner och utredningar som kommit med en rad förslag på olika lösningar som jag tycker är värda att titta närmare på. Ett exempel är Bokriskommitténs slutrapport från 2014 som leddes av Klas Eklund och där även min företrädare Tor Borg satt med.

Det är samtidigt viktigt med långsiktigt hållbara spelregler om vi ska kunna få en bostadsmarknad som är stabil och väl fungerande. Om jag därför får önska mig något av den regering som kommer att regera efter valet är det att den skyndsamt återupptar de blocköverskridande bostadspolitiska samtalen.

Robert Boije

Chefsekonom, SBAB