Tidigare kritik mot amorteringskravet och förslaget om slopade ränteavdrag

I kölvattnet av den trendmässiga uppgången och höga årliga tillväxttakten i hushållens bolåneskulder införde Finansinspektionen 2016 ett amorteringskrav. Det säger att en bolånetagare ska amortera minst 1 procent av bolånet om belåningsgraden (lånet i förhållande till värdet på bostaden) ligger mellan 50 och 70 procent och minst 2 procent om belåningsgraden överstiger 70 procent. Kravet har senare utvidgats på så sätt att om bolånet är högre än 4,5 gånger hushållets (bolånetagarens/bolånetagarnas) bruttoinkomst ska amorteringen minst uppgå till 1 procent utöver det krav som ges av belåningsgraden.

Utöver amorteringskravet har Finansinspektionen efterlyst att ränteavdragen (skattereduktionen för ränteutgifter) bör ses över för att ytterligare dämpa tillväxttakten i hushållens skuldsättning. Även Riksbankschefen har efterlyst en sådan åtgärd vid sidan av amorteringskravet och också sagt att ränteavdragen bör kunna tas bort över en natt utan några stora problem då räntorna är så låga som de är nu (se referenser här).

Ett grundläggande problem med införandet av amorteringskravet men också förslaget om slopade ränteavdrag är att det inte finns någon ordentlig analys av på vilket sätt åtgärderna verkligen uppfyller det motiv som angetts för åtgärderna och att det också saknas fullständiga konsekvensanalyser inklusive negativa bieffekter av dem från myndigheternas sida. Detta har jag tidigare påpekat i bland annat en debattartikel i Svenska Dagbladet. Ibland måste förstås våra myndigheter våga sätta ned foten och fatta många gånger obekväma beslut och också föreslå nya åtgärder trots att man inte har lyckats eller av olika skäl inte har kunnat analysera alla bitar. Vad som däremot är viktigt är att våra myndigheter i sina beslutsunderlag tydligt redovisar de studier och forskningsresultat som pekar i en annan riktning än de som ligger till grund för förslag på nya åtgärder eller fattade beslut. När det gäller både amorteringskravet och förslaget om slopade ränteavdrag, menar jag att det finns lite att önska på just det området.

Ett syfte med amorteringskravet är att det ska hålla nere ökningstakten i hushållens skulder och det har det rimligtvis bidragit till. Men det grundläggande syftet är att åtgärden  – som betraktas som en makrotillsynsåtgärd – ska bidra till att undvika att högt skuldsatta hushåll drar ned på sin konsumtion vid kraftiga lågkonjunkturer som annars bidrar till att förstärka konjunkturnedgången. Någon analys på vilket sätt åtgärden faktiskt bidrar till det har har vare sig Finansinspektionen eller Riksbanken tillhandahållit.

Som jag och professorerna John Hassler, Lars EO Svensson och Harry Flam pekat på i en debattartikel i Dagens Nyheter ger forskningen inget stöd för det anförda motivet till amorteringskravet. Det avgörande forskningsresultatet är att de högt skuldsatta hushåll som inte har ägnat sig åt bolånefinansierad överkonsumtion inte drar ner sin konsumtion mer än de hushåll som är lågt skuldsatta. Såväl offentlig statistik över sparande och konsumtion som olika enkätundersökningar indikerar att detta förhållande inte föreligger i Sverige. Vi refererar till dessa studier i ovan nämnda debattartikel och pekar också på ett antal bieffekter av amorteringskravet som inte beaktats inom ramen för en ordentlig samhällsekonomisk välfärdsanalys.

När det gäller slopande av ränteavdragen har jag med flera beräkningar och debattartiklar, bland annat i Dagens Nyheter, pekat på att de som vill ta bort dem inte heller här har gjort ordentliga konsekvensanalyser av vad ett borttagande av dem skulle innebära. Jag har visat att det skulle leda till kraftigt fallande bostadspriser (vilket också skedde i samband med 1990-talskrisen när ränteavdragen sänktes markant och även fastighetsskatten höjdes), att en asymmetri skulle skapas i skattesystemet, samt att det dessutom kraftigt skulle försvåra för låginkomsttagare, förstagångsköpare och frånskilda att kunna låna till en bostad när man tar hänsyn till att bankerna vid kreditprövningen använder en betydligt högre ränta (kalkylränta) än gällande bolåneränta vid ansökningstillfället (bankerna använder kalkylräntan för att säkerställa att bolånetagarna ska kunna klara en viss uppgång i räntan). En sammanställning av dessa beräkningar och artiklar finns i ett tidigare inlägg här på SBAB-bloggen.

Nya resultat kring slopade ränteavdrag och infört amorteringskrav i aktuell doktorsavhandling

I dagarna (den 11 september) lägger doktoranden Markus Karlman vid Institutet för Internationell Ekonomi, Stockholms universitet fram en doktorsavhandling i nationalekonomi med namnet “Essays on Housing – tax treatment, prices, and macroeconomic implications” med nya intressanta forskningsresultat avseende effekten av både strängare kreditrestriktioner och slopade ränteavdrag, som jag vill uppmärksamma med detta blogginlägg. Två av uppsatserna i doktorsavhandlingen ingår också i två andra doktorsavhandlingar av Karin Kinnerud och Kasper Kragh-Sörensen som också båda doktorerar i dagarna).

I det första kapitlet i avhandlingen har Markus Karlman (tillsammans med medförfattarna Karin Kinnerud och Kasper Kragh-Sörensen) räknat på välfärdseffekterna av slopade ränteavdrag i USA inom ramen för en modell där man följer hushåll över tiden (så kallat livscykelperspektiv) och även kan studera hur åtgärden inte bara påverkar hushållens beteende utan även kan se vinnare och förlorare. De har genomfört en simulering i modellen där man tittar på resultaten av sänkta ränteavdrag som kompenseras genom sänkt skatt på arbete. De visar först att om man skulle rigga ett skattesystem från grunden och därmed inte ta någon hänsyn till hushåll som redan köpt bostäder med förväntningar om att ränteavdragen ska vara kvar, så skulle en majoritet av amerikanerna  (88 procent) uppnå större välfärd i ett skattesystem utan ränteavdrag (man jämför två så kallade steady-state-jämvikter). I en sådan värld kommer framförallt de som hyr sina bostäder tjäna på detta eftersom sänkta ränteavdrag leder till lägre bostadspriser (och även hyror) men även leder till mindre behov av kontantinsats vid köp av bostad, m.m. De visar dock att resultatet blir väldigt annorlunda om man istället utgår från en mer verklig situation där ränteavdrag redan finns och tar hänsyn till de hushåll som redan köpt bostäder med förväntningen om att ränteavdragen ska vara kvar.

Givet att ränteavdrag redan finns och att en stor majoritet (70 procent i USA) äger sina bostäder så visas att de samlade negativa välfärdseffekterna för nu levande generationer av slopade ränteavdrag är betydande. En central faktor bakom det resultatet är att bostadspriserna skulle falla och att en klar majoritet äger sina bostäder. De visar att den samlade välfärdsförlusten hos dem som äger en bostad markant överstiger den samlade välfärdsvinsten för de som istället hyr sin bostad. De visar att 61 procent av de amerikanska hushållen skulle förlora på en sådan åtgärd och därför troligen inte heller skulle stötta/rösta för ett sådant politiskt förslag. De visar dessutom att det övergripande resultatet håller även om ränteavdragen skulle trappas ned stegvis över tid. I debatten i Sverige om justerade ränteavdrag så är ju en stegvis nedtrappning av avdraget något som av vissa framhållits som en åtgärd som skulle mildra övergångsproblem i form av bland annat fallande bostadspriser och problem för hushåll som precis tagit stora lån. Men enligt resultaten i den aktuella doktorsavhandlingen skulle en gradvis nedtrappning av ränteavdragen således ändå innebära en stor betydande samlad välfärdsförlust för nu levande generationer i USA.

Resultatet om slopade ränteavdrag borde rimligen gå att generalisera till svenska förhållanden där vi ju också har en stor majoritet som äger sina bostäder (ca 70 procent av bostadsbeståndet består av ägda bostäder i Sverige), även om de exakta välfärdseffekterna förstås kan påverkas av skillnader i skattesystem, räntenivåer m.m (min slutsats).

I det andra kapitlet i avhandlingen har Markus Karlman (också tillsammans med Karin Kinnerud och Kasper Kragh-Sörensen) räknat på hur effektiva mer strikta permanenta kreditrestriktioner i form av ett höjt krav på kontantinsats (som ju i Sverige styrs av bolånetaket) och amorteringskrav kopplat till hushållens inkomst är för att dämpa ett konsumtionsfall i en lågkonjunktur då hushållen antas drabbas av ett visst antaget fall i förmögenheten. De visar (inom ramen för den modell de använder för analysen) att bägge åtgärderna har en ytterst marginell effekt på konsumtionsnedgången. Huvudförklaringen till det är att de skärpta kreditrestriktionerna leder till att hushållen anpassar sitt sparande och sin skuldsättning så att de samlade effekterna på hushållens konsumtionsmönster över tiden blir i stort detsamma. Författarna skriver att “… beteendeförändringar(na) är sådana att hushållens totala förmåga att hantera ekonomiska nedgångar i princip blir oförändrad ” (citat, sidan 208) och dessutom att resultaten också håller för betydligt större förändringar i kraven för utlåning.

Sammanfattning

I frånvaro av heltäckande och selektiva myndighetsanalyser av motiven för, effektiviteten hos och konsekvenserna inklusive negativa bieffekter av såväl vidtagna som föreslagna åtgärder riktade mot hushållens bolåneskulder, är alla nya analyser på området – som de som doktoranderna Markus Karlman, Karin Kinnerud och Kasper Kragh-Sörensen vid Stockholms universitet bidragit med – mycket välkomna. Detta även om de säkert går att utveckla och “förbättra” i olika avseenden (författarna till de aktuella uppsatserna i doktorsavhandlingarna pekar själv på några sådana utvecklingsmöjligheter).

Robert Boije

Chefsekonom, SBAB