För mer än tio år sedan läste jag om en kvinna i ett reportage som hade valt att leva minimalistiskt.  Tror att vi då befann oss i en mycket utrustningsintensiv period i livet, tre barn fem personer, med olika fritidsintressen på det. Som jag avundades henne. Och på frågan om varför svarade hon om jag minns  rätt att det gick ut på att hon ville vara förberedd. Om det av en händelse skulle ske, det hon drömde om, att någon skulle erbjuda henne ett spännande och välavlönat jobb i New York eller på annan avlägsen plats, då ville hon inte begränsas av sina tillhörigheter. Målet var att hon skulle kunna tacka ja till jobberbjudandet på studs och ta det där jobbet. Som ingen förvisso erbjöd henne, men ändå. Det handlade om att stå förberedd.

Hur lätt är det liksom? Vi har gjort en ganska klassisk resa tror jag. Två hushåll blir ett, några barn kommer under det att ett antal flyttar från mindre till större sker så bor vi nu i ett hus som är perfekt för en barnfamilj. (För familjen med mindre barn än våra ska tilläggas. Jag tänker på det varje dag. Att det vore fint om en annan familj, med små barn bodde här nu. Ungar som kan tulta omkring i gräset och kanske lära sig cykla på framsidan. Det blir ett eget blogginlägg). Och under resans gång har det blivit en del saker. Som tills nyligen samlad damm i vårt förråd.

Ganska klassiskt och inte helt ovanligt är det att barnen blir större och skaffar sig egna liv, studier och ett och annat samboförhållande. Sen kommer det saker emellan som det alltid gör och som leder till plan B, vilket i vårt hushåll är lika med att återvända till barndomshemmet. Nu med två, om än små så ändå, egna hushåll att härbärgera. I det redan befintliga hemmet tillkommer nu två personers hem. Vi lever i femtonkastrullers perioden för tillfället, och tre-köksbords- eran är här. Och den där minimalistiska tantens ord blir som ett veritabelt hån, varje dag.

Inte bara det gamla reportaget utan även en 99 årig släkting ger mig inspiration att åtminstone försöka leva minimalistiskt. När hennes hem tömdes var varenda sak väl omhändertagen trots att de hängt med oerhört länge.  Sopkvasten med tillhörande uppsamlare, fick vi veta, inköptes någon gång på 60-talet. Som ny!  Julkulorna låg i originalkartong med papper runt. Och jag gick hem och började granska det egna hemmet, hur ska vi ens hitta alla grejer som vi ska vara rädda om?

Men det går att ändra på!

Den sista tiden har vårt förråd och vårt hem tömts på prylar. Och vid en närmare okulär besiktning gör jag en del reflektioner som kanske kan vara till hjälp om du också vill stå förberedd för att ta nästa steg i livet, om än inte ett jobberbjudande utomlands så kanske en flytt någonstans:

Det finns en risk att saker som sedan länge slutat fungera är noppriga, fläckiga eller skeva blir kvar. Affektionsvärde är ofta det som motiverar att rent skrot blir kvar. Ska man verkligen rensa ut så gäller det att stålsätta sig mot affektionsvärdet och hur det grusar ens kritiska tänkande. Funkar det? Kommer du att använda det? Om svaret Ja inte kommer omedelbart, gör dig av med det.

Sälj, ge bort och sätt ut på annons. Det handlar inte endast om att kasta saker. I vår stad cyklar nu en femåring på en gammal cykel. Som han fått. En kvinna funderar nog på hur hon ska klä om köksstolarna som hon fick mot avhämtning.

Stå emot välvilliga (illvilliga) människor som försöker ge dig saker, kanske är det en släktklenod som ingen annan i hela släkten vill ha. Farbror Herbert som är död sedan 100 år blir nog inte gladare över att du tar hand om skåpet han snidade som fullkomlig amatör. I alla fall om det inte kommer till användning.

Tror du att något är värdefullt bortom affektionsvärde låt det värderas. Kanske blir du överraskad.

 Det är ibland jobbigt att rensa. Låt det ta tid.
Hej och hopp,

Claudia